Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Hassli-dalen och Svenska invandringen. Rosenlaui. Grimsel. Dystra utsigter. Rhones ursprung. Die Waldstedten. Grütli och dess hjeltar. Lif i Schwyz. Tvenne typer af conservatismen. Söndag på Rhigi. Nicholas de Flue. Lif i Zürich. Einsiedeln, dess pilgrimer och lärare. Zwingli. Mitt hem i Zürich. Afresa till Basel. Missionsanstalten och missionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Mörka moln hängde öfver höjderna och kastade svarta
skuggor öfver den spegelklara sjön. En skugga, i
synnerhet, låg der, så svart, så djup. att sjelfva vattnets glans
försvann i den. Och på den häftades ofrivilligt mina ögon
under det jag vemodigt lyssnade till slagen af vågorna mot
stranden. De tycktes drifna af en inre oro, som den lugna
ytan ej visste af, och jag tänkte på frågorna, de alltid
återvändande, de mörka, som från århundrade till
århundrade hvälfva sina vågor med samma slag, Bamma olösta
dissonanser mot menniskaus bröst, och bringa hennes hjerta
att slå — oroligt, bittert. "Skall det alltid förblifva så,
för mig. för alla? så i alla tider på jorden?" frågade jag
nedslagen och stirrade på den svarta skuggan. På en gång
uppstod ur denna den skönaste musik af blåsinstrumenter.
Jag kunde ej se dem, som frambringade dem — den mörka
skuggan var lika ogenomtränglig, som förut — ej heller
frågade jag derefter. Jag blott lyssnade och sög med hela
min själ dessa himmelska toner, som uppstego, likt englars
röster, ur djupet. Eviga harmonier! Aren J så i djupet
af menniskolifvets mörka frågor? Och höra vi ej ett löfte
om dessas harmoniska lösning, ett löfte om edra
himmelska samljud då vi lyssna till vår själs djupaste aningar
och — fordringar? Långt fjerran öfver sjön jodlade en
röst, så friskt, så gladt! — Profetiska röster i aftonens
skuggor, hafven tack ! Låtom oss vänta och hoppas ! —
Och hafva vi sett solen uppgå, så vore det klenmodigt, att
ej kunna vänta och tro, att den skall genomlysa skuggorna
på jorden, äfven dem som de stora bergen kasta. — —
Gud vare tack, jag kan vänta och hoppas! — —
Jag föreslog Penchaud att vi, under de stilla
stunderna af vår resa skulle tillsammans låsa det nionde
kapitlet af Pauli bref till de romare (hvilket så ofta förorsakat
mig de bittraste qval), och att han skulle hjelpa mig uttyda
det i sammanhang med de tvenne följande. Ty ofelbart
ligger dess rätta förklaring i dessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
