Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Paris nu och Paris för trettio år sedan. Prado. Valentino. ”La Salpétrière.” Den Evangeliska kyrkan. Diakoniss-anstalten. ”Revue Chrétienne.” Bilder af Jeanne d’Arc. Ett vindsrum och ett lyckligt par. Kejsaren och Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Ett drag af inre lif i Frankrike, sora jag ej kan
undgå att anmärka, var den nyväckta enthusiasmen för dess
qvinliga hjeltinna och martyr Jeanne d’Arc.
Historieskrifvaren Miehelets ypperliga skildring af hennes historia, efter
en samvetsgrann forskning i alla dess källor, har låtit
hennes gestalt framträda i en renhet och egendomlig skönhet,
lika högt öfver diktens Johanna d’Arc i Schillers
sorgespel, som en ädel verklighet är öfver äfven den ädlaste
dikt. Denna skildring synes på nytt ha vändt hjertan och
tankar till denna Frankrikes unga, hjeltemodiga räddarinna.
Konstnärerna upprepa hennes bild med penBel och mejsel.
Jag såg åtskilliga af dessa bilder, en af dem nyligen
förfärdigad för kyrkan i Dom Remy. Ingen af dessa kommer
dock nära, i uttryck och sanning, den bild af henne, som
en ädel konungadotter och konstnärinna — den unga
prinsessan Clementine af Orléans — förfärdigat redan innan
Michelet med pennan utfört sin mästerliga teckning.
Kärlek och sympathi ha inspirerat den unga konstnärinnan
för sitt föremål. Bildstoden, hennes verk, står i Louvrens
galleri. Dess skönhet och styrka ligga i hufvudets och
de sammanknäppta händernas uttryck. Det är Johanna,
den Orlcanska flickan, som icke ser något utom
sitt,blödande fosterland, icke lyssnar till andra röster, än dem i
hennes inre, hvilka befalla henne att gå och rädda det,
Johanna sådan hon var då hon lemnade sitt fädernehem,
Johanna sådan hon stod sist på bålet i Rouen, då hon,
efter den korta förmörkelsen, åter hörde "sina inre röster"
och hörde blott dem medan lågorna stego och stego.
Stiaverna marschera i lysande österländsk kostym fram
och åter på gator och torg i Paris, påminnande om den
sednaste segerrika beröringen af Vestern med Österlandet,
om segrar vid Algie.r och vid Sebastopol. Det är det nya
pittoreska yttre drag, som jag såg i Paris.
Tvenne scener ännu såg jag der, som skola lefva i
mitt hjertas minne, den ena af en himmelsk, den andra af
jordisk Bällhet. Den förra var på Louvren. Der återsåg
jag de gamla, kära taflorna, som jag sett för trettiofem år
sedan, men som jag kom i håg såsom om jag sett dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
