Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. I Genève. Grefvinnan de Gasparin. Merle d’Aubigné. Arve och Rhone. Mont Salève. Hjelten i skådespelet. Besök i urmakare-verkstäder. Fruntimrens arbete. Arbeterskan. Kyrkor och kyrkliga förhållanden. Intellektuelt lif. Genève ”de ogifta fruntimrens paradis.” Calvins ”Institutions.” Jargonant. ”De lefvande vattnen.” Familjelif. En ny blomma. En gammal Calvinist. Gamla och nya Genève
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20C
lif, inom hvilken mitt eget lif hade sitt stilla lopp. Den
glada fromheten, kärleken, den tysta verksamheten, det
inre lifvet, som herrskar der likt en blommande vår och
förenar alla dess medlemmar, de gamla goda föräldrarne,
de unga döttrarne, som äro ögon för den halfblinda modren
och händer åt den åldrige fadren, hvars händer förlamas af
rheumatisk värk, husets enda tjenarinna så behaglig och så
duglig på en gång. bönstunderna morgon och afton, som
församla alla, de glada måltiderna — allt var godt! —
Huru godt var det mig ej att vara här, huru kärt
oeh ljuf att lära känna en familj så god och så
lycklig! Ty ingen sorg hade ännu nalkats detta hein, ingen
motgång. De gamles bräckligheter kändes icke såsom
sorger, de buro dem så gladt. Den åldrige pastor Coulin är
en christen patriark till utseende, lif och lvnne. De korta
bönstunderna, som han håller morgon och afton, äro äkta
perlor i sitt slag. En perla himmelsk dagg befruktar hvar
och en! — Jag lefde här omkring en månad; huru
fridfulla gingo dagarne! Vädret var ljufligt, jag såg träden
slå ut, de höga valnötträden småningom öppna sina
rödbruna, liksom omornade löfklasar, hörde näktergalens sång
i de lummiga .syrenhäckarne under de blommande
fruktträden. Hvar dag satt jag en stund i lundén på en kulle
i den lilla parken, och nästan alltid infann sig då
näktergalen, satte sig på en qvist, stundom helt nära mig, och
sjöng så att det var en hjertefröjd. Ty denne förtjusande
lilla fogel tyckes älska menniskor, och hans såtig är
liksom ett samtal med åhöraren. Hans särskilta satser hafva
olika mening, och man har tid att emellan dem hafva sina
egna tankar. Näktergalen svarar på dem, han uppmuntrar,
tröstar, och hans perl-drill är oemotståndligt vederqvickande,
man dricker deri naturens renaste champagne. Dit, i
näktergals-lunden, gick jag när stundom besök af främlingar
hade tröttat mig — och ingen trötthet är så stor, som
den menniskan erfar af — sin like. Näktergalen kom då
och sjöng frid och friskhet i mitt sinne. Der satt jag mer
än en gång med vänner, hvilkas samtal gjorde mig lifvet
rikare. Jag minnes bland dessa synnerligen en man —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
