Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8a. Neuchâtel. Ett hem på höjden. Charles Secrétan. Utflygter. De industriella högdalarne: Chaux de Fond, Locles och Travers. Ön S:t Pierre. Federalfest i Bern. Åter vid Leman. Chamounix och S:t Bernard. Hvila vid ”de lefvande vattnen.” Sista dagar i Schweitz. Monte Rosa. Till Italien!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•211
af hans öga. Allt sedan min ankomst till Schweits var
jag bjuden till hans hem. Att se honom der, att se solen
lysa i hans tankes verkstad, såsom jag sett den på
alpernas tinnar, och att låra mig läsa dess ursprungsord —
detta var ett af föremålen för mitt vistande i Schweits.
Förr än detta var vunnet ville jag ej lemna landet.
På en trädplanterad höjd öfver Neuchàteler-sjön och
vid dess strand icke långt från staden ligger ett litet hus,
som lyser hvitt mot den blå himmelsgrunden. En krans
af grönska omfattar det. Nedanför ligger den klara sjön,
och bortom denna, i stor halfkrets, ett ofantligt panorama
af alper, alltifrån Jungfrau till Mont-Blanc. Der, i det
lilla hvita huset på höjden bodde författaren till
’"Philo-sophie de la Iiberté’’ med sin maka och sina barn. Men
— han var sjuk utaf en af dessa mörka, gåtfulla
nervlidanden, som angripa själen ännu mera än kroppen och
förmörka dess verld. Den athletiska anden i den
athle-tiska kroppen reser sig deremot, men Nessusklädningen är,
såsom af en ond trollmakt, fästad vid kroppen, och
Herkules’ kraft förmår ej slita den lös. Men lyckligare än
Herkules har den christne philosophen hoppet qvar, och i alla
fall den obäfvande vissheten om Guds nåd och faderliga
försyn.
Det blef mig mycket godt att vistas en tid nära
Se-crétan, men på annat vis än jag och han sjelf hade tänkt
det. Mer än en gång hörde jag honom smärtsamt beklaga
att han, i följd af sitt lidande, icke kunde vara för mig
hvad han ville, icke samtala med mig såsom han önskat
det. Men, ädle, ädelmodige vän 1 Otn du ej kunnat säga
mig hvad du ville, så har du sagt mig hvad Gud ville att
du skulle säga mig. Hvilket philosophem kunde väl hafva
för mig det värde, som de ord, hvilka din uppriktighet
och ditt lidande framkallade ur din själs djup? Hvilken
lara kunde vara mera lärorik, än den du gaf mig i din
sällsynta, fullkomliga uppriktighet? För denna tackar jag
dig, mer än för allt annat. Och likväl år det så oändligt
mycket, som du gifvit mig i dina sköna, anderika verk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
