Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8b. Resa öfver Simplon. Domo d’ossola. Oväder. La Tosa. Oväntadt möte. Lago Maggiore. Stock-fiske. Isola bella och Isola madre. Waldensernas dalar, folk, historia, sednaste befrielse, närvarande lif. Vandringar och nya vänner. Turin. Po och Monte viso. Carlo Alberto. Victor Emanuel. Grefve de Cavour. Gioberti. Cesare Balbo. Primato d’Italia. Speranze d’Italia. Hvad vill Italien?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
pandc efter de stora fiskarne; alla äro de barbenta och alla
äro de glada, spraka, ropa, skratta; flickorna äro äfven
vackra, och det är solljus i deras mörka ögon; men det är
solljus i hela detta uppträde, såsom vid en slags folkfest.
Äfven barnen ha del deraf. Fäderna taga på armarna sina små
ungar, som sitta på stranden, och de kyssa dem och smeka
dem, såsom jag ej förr sett fäder smeka sina barn, och som
om de ville säga: ’ nu skola vi få eld under grytan till
po-lentan, du \" "BambinoV’ äro äfven allrakäraste der de
sitta eller ligga halfnakna, men glada. Icke en såg jag
gråta. Emellan de fiskande männerna uppstår emellanåt en
häftig träta om en stock, och de skrika och hota och
gestikulera, som om de voro på väg att mörda hvarandra;
men de komma icke en gång i handgemäng, trätan
förduu-star i stora ord och åtbörder.
På en stor vedhög stå tre qvinnor af en vacker
italiensk typ och med klassiska gestalter — tydligen mormor,
mor och dotter, ty alla ha samma drag — och nedanom
högen skriker och flyger, likt ett torrt skinn, en liten
mager, ful karl, i gulgrå, lappad nankings-spencer och
färglösa pantalonger under det han, med en häftig ordström,
anklagar de på vedhögen stående qvinnorna för något
—-jag förstår ej rätt hvad, — troligen att hafva tagit något
af veden, som han uppsamlat. En välklädd, äldre herre,
med utseende af en gentleman, synes vara domare emellan
parterna. Qvinnorna uppe på vedhögen nöja sig med få
ord och stora åtbörder i det de sträcka ut armar och
händer, liksom afvisande mot den lilla karlen, som synes
utom sig och omsvärmar dem likt en läderlapp. Oaktadt
deras stolta och vackra hållning och hans ytterst löjliga
förekommer det mig, som om rätten icke vore på deras
sida. Fredsdomaren slutar tvisten dermed att han för med
sig bort den lilla gulgrå mannen, troligtvis för att skrifva
en formlig anklagelse mot qvinnorna på vedhögen. Den
yngsta af dessa, en skön mörlchårig flicka, med långa
hängande hårflätor, sänder efter de bortgående en hånande
åtbörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
