Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Ankomst till Neapel. Utbrott af Vesuvius. Lif i Neapel. Oväntad ankomst till Ischia. Fru M* och herr N*. En förtrollad Ö. Prinsessan Ilse och Waldo. Romantiska dagar och veckor. Konungen och drottningen af Neapel. Folket på öarne. Sorrento. Kärlek och oro. Ädel och oädel kärlek. Folkfester och folklif. Vårt hemlif. Maria-dyrkan. Prinsen af Syracusa. Dagar på Capri. Amalfi, Salerno, Pestum, Pompeji. Något förtrolladt. Romanen fortsättes. Huru skall den slutas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•08
sken steg högt mot skyn; men öfver en sänkning i denna
rygg gjöt sig en bred lavaflod ned med snabbheten af ett
vattenfall. Från detta lejongap ( bocca di leone’), ur
hvilket glödande klippstycken nedstörtade, såg man floden
vältra utföre berget, bildande kullar och dälder af dels
glödande, dels svartnande lava. Mörkret skymde dess
gränser; — men så kunna helvetets nejder se ut. Käglan
af Vesuvius stod mörk, höljd i rök, — blott två eller tre
gånger såg jag några glödande stenar uppkastas derur, —
och endast af ett utbrott från dess topp kunde någon fara
uppstå för åsen der vi befunno oss, ehuru denna var på
tre sidor omringad af lavan. Hettan derifrån kändes stark
och äfven odräglig då man närmade sig en af strömmarne,
men på höjden af åsen var den god att kännas vid, ty
nattvinden blef allt kallare och starkare. Ibland kom
en häftig hvirfvelvind. Då blef starkt buller och brak i
den stora eldstaden, öfver hvilken röken hvirflade, bela
rader af nyss hopade lavamurar instörtade, eller bröto
svartnade högar upp, blåa lågor flammade ur dem, glödande
stenar rullade ned, antändande träd och buskar längs med
lavaflodernas stränder. Ju mera mörkret tilltog, dess mer
tilltog utbrottets liflighet. Det var en förfärlig syn, och
likväl drog den till sig blickar och sinnen med
tjusningskraft. Man kunde ej släppa dessa ständigt vexlande och
dock ständigt samma phenomener ur sigte; man måste
stirra på dessa cldsvalg, dessa svarta högar, som bröto upp,
dessa glödande massor, som vältrade framåt, stirra på dem
med hemligt nöje ehuru de buro med sig förstörelse och
död. Rundt omkring och öfver denna scen sågs endast
mörker och rök.
På åsen deremot rörde sig menniskolifvet i tanklös
munterhet och nyfikenhet; man skrek, skrattade, sprang,
sjöng, bjöd ut cigarrer, friskt vatten, champagne, marsala,
facklor; och fackelbärare erbjödo sig att föra en ut till
yttersta spetsen af åsen, der lavan ännu glödde under den
svartnade skorpan och kändes het under fötterna på dem
som kommo dit, trotsande den verkliga faran; ty under
denna svalnade skorpa flöt eldvällingen kokande röd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
