Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Not, N:o 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•411
säkerhet rid att stanna pä detta ställe, väl under bar himmel, det
är sannt, men ganska trängt. Vi fatta beslutet att lemna staden:
det förfärade folket följer oss i hopar, tränger på oss, skjuter oss
framåt; oeh i förskräckelsen tror hvar och en att det är
iorsigti-gast att göra hvad han ser alla andra göra. Sedan vi kommit
utom staden stanna vi; men här möta nya under och nya
förskräckelser. Vagnarne, som vi hade fört med oss, blefvo, fastän
på fria fältet, i hvart ögonblick så skakade, att man icke kunde,
äfven med stora stenar, hålla dem qvar på ett ställe. Hafvet
tycktes vräka sig pä sig sjelf och draga sig tillbaka från
stranden, liksom jagadt undan af jordbäfningen. Stranden vidgade sig i
sjelfva verket, och en mängd fiskar blefvo liggande på torra
sanden. På motsatta sidan sågs ett moln, svart, ohyggligt, fåradt af
eldar, som störtade fram likt ormar, öppnade sig oeh släppte ut
långa eldslågor, liknande blixtar, men som voro mycket större. . .
Nästan i samma ögonblick faller molnet ned till jorden och
öf-vertäcker hafvet; det skymde för våra ögon ön Capri, som det
insvepte, och lät oss förlora ur sigte Miseni höga udde. Min
mor besvär mig, trugar, befäller n>ig att frälsa mig på hvad sätt
som helst; hon bevisar mig att detta är lätt vid min ålder, men att
hon, tyngd af år oeh af fetma, ej kunde tänka derpå; hon
skulle dö nöjd, om hon icke blefve orsak till min död. Jag förklarar
henne, att för mig ingen frälsning gifves utan med henne; jag
fattar hennes hand och tvingar henne att följa mig; hon gör det
med möda och förebrår sig att fördröja mig. Askan begynte falla
på oss, ehuru ej i myckenhet. Jag ser mig om och fax se bakom
oss en tjock rök, som följer oss och utbreder sig öfver jorden
såsom en ström. "Medan vi ännu kunna se," sade jag till min mor,
"låt oss lemna stora vägen, på det att hopen, som följer oss, icke
må qväfva oss i mörkret." Knappt hade vi aflägsnat oss förrän
mörkret tilltog till den grad, att man kunde tro sig vara, icke i
en mörk och månlös natt, utan i ett rum, der alla ljus blifvit
släckta. Man hörde icke annat än qvinnors klagan, barns
jemmer och männers skrik. En ropade sin fader, en annan sin son,
cn annan sin hustru; de kände igen hvarandra blott på rösten.
Den ene beklagade sitt olycksöde, den andre sina medmenniskor.
Der funnos de, som, i fruktan för döden( anropade döden sjelf;
många anropade gudarnes hjelp; andra trodde att desse ej funnos
mera och ansågo att denna natt var den sista eviga natten, i
livilken verlden skulle förgås. Det felades icke heller personer,
som ökade den skäliga och rättmätiga farhågan genom inbillade
och diktade faror: de sade att vid Misenum det här hade fallit, att
det der andra brann, och förskräckelsen gaf vigt å deras lögner.
Nu syntes en ljusning, som bebådade oss, icke dagens återkomst,
utan eldens annalkande, som hotade oss; den stannade likväl långt
ifrån oss. Mörkret återkom och åskregnet begynte å nyo starkare
och tätare. Vi voro tvungne att allt emellanåt stiga upp och
skaka våra kläder; ty utan detta skulle askan hafva öfvcrhöljt oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
