Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
som dessa lians ord: »Trnr du att Gud befaller mig
förgäfves att hjelpa mina medmenniskor, och tror du att
han öfvergifver de mina, om jag sätter lifvet till?« Jag
hade intet att svara pä denna ädla sanning och jag slöt
min lilla Alfred till mitt bröst, medan hans fader såsom
en hederlig inan uppfylld? sin pligt mot samhället. Men
hvad Alfred dröjer! Klockan är redan I på natten.
Gud låte honom ej vara för oförvägeii, utan taga sig
tillvara för faror ... Tyst! jag hör en droska stanna
och rös Ut tala. Nu slår man pä porten 2 slag,
således hos oss. En besynnerlig oro fattar uiig. Det kan
ej vara Alfred, ty han liar egen portnyckel, men det
kan dock vara han, ty lian ar kanske skadad.
Inom några minuter låg den sanslöse sonen i sin
säng. Polisbetjänterna hade i korthet redogjort för allt,
fått drickspengar och aflägsnat sig. Doktor
efterskickades. Fru Winckler var ensam med sin förskräckelse och
sin smärta; men hon lät klokhet och besinning i stället
för grät och tandagnisslan taga öfverhanden. Hon
tvättade ren den af sot och smuts nästan oigenkänlige
sonen, lade ett kallt omslag på hufvudet och den uppsválda
armen, värmde upp de kalla fötterna med varma krus,
fällde i tysthet en tår och satte sig vid sängen att bedja
för sitt barn, tills doktorn anlände. Det var en rörande
syn att se denna moder, nedlutad öfver det käraste
föremal hon etjde i verlden, med hjertat uppfyldt af
bäfvan, ty hon visste ej huru svart sjuk han var, och
ovissheten härom förstorade hennes oro. Men helt
oförmodadt började den sjuke gifva tillkänna lifsverksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
