Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Bara en ko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalle myllades ned öster om den lilla sockenstugan, kände
Stina tydligt, att nu var det slut med den fattiga glädje, hon
förut haft i lifvet.
Och så måste Stjärna säljas; det fanns ingen hjälp
därför, om än Stinas och flickungens steg mot marknaden vid
den gamla vännens sida voro de tyngsta, de gått i sitt lif
näst de som förde dem till »fars» graf.
Det var upprörande att se, huru likgiltigt både herrar
och bönder behandlade Stjärna på fäplatsen. De nöpo och
kände på henne, föste henne framåt och t. o. m. sparkade henne,
alldeles som om hon varit en vanlig ko! Men den bonden, som
sparkade henne, fick henne inte, ändå han bjöd tre riksdaler
mer än den andre, snälle bonden, som vänligt strök henne
öfver manken. Det var ett fattigmansoffer åt känslan, det
var det sista, de stackars kvinnorna kunde göra för sin gamla,
kära vän.
Och så när pengarne voro uppräknade och flickungen
stoppat sista biten af matsäckskakan i Stjärnas mun, och de
gråblå ögonen för sista gången, med ett undrande, nästan
förebrående uttryck riktades på de två, som stodo där med
gråten i halsen, då blef det för mycket för dem båda, och
högljudt snyftande vände de sig bort och gingo hastigt ned
mot landsvägen.
Men marknadsgubbarne grinade så det gaf eko i skogen,
togo korkarne ur flaskorna och sa’: »Ja menar kvinfolken va
stolleta, som ga’ sej te å lipa för ett gammalt koskrälle!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
