Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När Agust kom te
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hinannra. Män se’n ble dä rektit bra, å ja köpte ’na
ett par bomullsvantar för trettisäx skelling på ätterhöstamärken,
å hon bötte min Rydboholmstyströja på ärmen där märrafan
hade bitit sönner ’na.
Å nere i stallen geck rättaren å röt: »Kalle, din lathund,
du ska ut å köra bjälkar nu! Hvar hundan ä du?» Män
oppe i höet satt Stina å ja å nöpe hinannra i armarna å
grinade åt ’an, för han va, kan veta, glaer ve Stina, han mä.
— Herre Gu ändå när en ä onger å rasker!
Dä va rä såm lite svårt för me å få ha Stina i fre, ska
ja säja harren. Hon så ut såm fölk, nå’tnära,[1] å va
kveckställd på alla di vis, å hade en le trut te å prata för sej.
Spektorn han va förstås åt’na i kalfvakätten å ville klappa
— kalfvarne förstås, men dä olöckades så han feck hele
mjölkaspannen på sin pälsatröja.
Värst va dä mä kafftinens Emil, såm kåm hem te jul frå
staen, där han va å lärde te härassöfding. Han ble så grömt
gla ve sin pappas kriatur så han vannt inte va frå fähuset
en endaste da. Män en gång då Stina måkade[2] råkte
hon te å välta skottkärran på hansas söndassböxer, å sen
höllt han sej mest oppe i herrskapsbyggningen.
Ja sa ändå te Stina mång edeli gång: »Dä vete helseke
om ja bara får dej te sist, dett laja lif, för så mönna
kärfolk här ä på gåren så springer di toseta ätter dej.»
Men då to ho me om halsen å kösste me å gråt å sa:
»Kalle lelle, inbilla dej inga tosingaforer! Äss du vell ha
mej, så tar du mej såm katten to korfven, när hundan du
vell. Ja bryr mej tjyfvingen om spektorn å rättarn å herr
Emil, men när ja får si dej på kuskabocken, då ä dä änna
som en rände ett rött strykelo genom kröppen på me.»
Kafftinen hade vella hatt oss kvar båa två. Kafftinskan
hon sa vesst: »Pappa lille, en af dem måste bort, för jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
