Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Kärlek till torfvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett par tre rum: »Anners Petter, vellen köpa nöbblerna mä,
så mönna vi kunna kömma öm.»
Och Anders Petter och hans Anna Karin köpte både
löst och väggfast och lefde i härlighet och välmåga på
Storkebo i fyra år. Men då fick Anders Petter lunginflammation
och dog.
— Nä titta, fanjunkarn! Ska dä inte va en
meraftanssyp å en tallreck körsebär på fastuverandan? sa Anna Karin
på hösten några månader efteråt, då fanjunkare Pihl
händelsevis gick förbi gårdsporten.
Fanjunkaren, hvilken som skrifbiträde slagit sig ned hos
kronofogden i andra ändan af socknen, hade under dessa
fyra år ej ofta varit på Storkebos ägor; det sved i hjärtat
att ej vidare ha något där att beställa, och inte voro de
heller skötta, som han ville ha det. Nu kunde han inte
motstå sin önskan att titta inom och spörja efter ett och annat.
Anna Karin tycktes ha burit förlusten af Anders Petter
synnerligen kristligt och bra. Bred, fyllig och manhaftig stod
hon midt för Pihl på verandan andra sidan det fullastade
»meraftansbord», hon bullat upp åt honom, och orerade om
fält och fänad och beklagade hur svårt det var för ett
ensamt fruntimmer att reda sig, men log med hela ansiktet
och kastade de vänligaste blickar på Pihlen. Efter
aftonvarden besåg fanjunkaren allting både ute och inne, och si
det var ganska godt så långt den duktiga husmoderns flit
och förstånd räckt till, men ute på fälten hade åkerkålen
gjort stor skada, de öppna dikena höllo på att vallas igen,
och klöfvergroen stod ojämn, visande bara plättar.
Gustaf Pihl sade rent ut, hvad som var galet och orerade
sig riktigt varm inför sin vänliga värdinna.
— Ja, harre jestanes, dä säjer ja, den söm hade en
tocken kar å råföra säj mä! Då vore dä inte farligt å va å
mä Anners Petter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
