Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Kärlek till torfvan - Rotehjonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, harre jesses, ja! Vi ä gamla nock å ha tosats
tillräckligt länge. En sån vinter har ja allri genomlefvat.
Den kunne fanj ... du velle ja säja, sparat mej ...
— Siså, Anna Karin, det som har varit, det är gånget,
min ... hm ... min älskade vän.
Han tog henne rätt försvarligt ömt i famnen, kysste,
icke utan ett visst angenämt eftertryck, hennes fylliga, friska,
breda mun och drog henne intill sig. Men så spratt han
plötsligt till, släppte Anna Karin, som om hon varit ett
glödhett stryklod, sprang ut i köket och skrek:
— Pernilla, skubba dig ned på Uddaträdan och säg
åt Per August, att om han sår ut ett enda korn af den
hafren mer, skall fan ta honom; och spring sen ner på
Halsåker och säg till Nisse, att de hjälmige oxarne genast sättas
in och inte ska ha ok på nacken mera här i lifvet ... ja,
min lille vän, jag är så riktigt lycklig, för du är så glad
vid mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
