Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - En fähus-idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smörakleck på en hveteskifva. När hon grinade, å de gjore hon
mäst för jämnan, va dä rent som dä ljusnat te i stuan; läparna
va röare än nämndamannens lackstång, ja di va röa som dä
röaste hosebann, å tännerna hvita å starka så hon kunne
kleppt å en dubbelspik mä dom.
När hon geck, va dä mä en sju djäkna knöck, alldeles
som häradshöfdingens bruna vagnsmärr, å när hon lekte å
tosades mä smågräbberna, va hon som den kveckaste
kattkälling. Ja va så liten då, så mej äxmerade hon inte, men
Ola på Backen, bror mins exerekamrat, han sa, att när en
dansade mä na så ble en så sinnesrörder så en skulle inte
varsnat om di hade hugget en mä en täljöx i hasarna.
Stärk va hon som ett kriatur, å arbetet geck ur hännerna
på na så en kunne förvånas. Nämndamannens Gustaf mejade
hafre så svetten sto å skallen på an, men Lina hon to opp
säen i skåren å bannt an i nekar å satten i långtrafvar, å
sen grinade hon å sa: »Du ä väl inte snuslöser, för då hinner
ja godt å gå ätter en dosa, mens ja väntar?»
Värre gräbba te å ha hannalag mä kriatur har ja allri sett.
Fåren trillade å korna tvillade, å den ene vintern sa di att
hon hade lockat toppen te å värpa, men dä va väl, förstås,
bara stollastöcke? En gång hade den store, svarte tjuren
blett vilder å satte rompan i väert å buade å flähackade
marken mä hornen å lefde rackare där ute på lagårdsbacken.
Nämndamannen smatt in i vagnbon, å där sto han å glodde
i döraspringan å suckade: »Harre Gud! Harre Gud!» Å
drängarna gnodde opp på slinnet å svor på att di va vesst
inte rädda, men att dä va inte bra å ta fatt på Pelle just då,
för han hade kanhända fått sån där »rabbis» di kallar, å dä
ska vara smittosamt.
Då kom Lina gåanes mä en jorpärekorg, å som hon feck
se tjuren djäknas, sprang hon fram å slo te an på truten å
sa: »Ä du förbaskad, Pelle, vet du ingen lefvannes hut!» Å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
