Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - En fähus-idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stackars gräbba, då begynte hon å gråta recktit stridt å
hveskade:
— Ja, stackare har hvasken far äller mor. ... Ja ä
socknens barn, å har vatt sålder på roten då ja va liten ...
Då ble pajken röer i synen, å hade inte långt te gråten,
han heller, fast han va mest trettan kvarter lång. Men han
harskade säj å spöttade å to na tvärt om lifvet mä samma å
hveskade:
— Vell du flöttja hem te mett å ble min kvenna?
Då gråt hon ändå striare å snöftade:
— D’ä ja för dåli te, men ja ä för god te å drifva
spetakel mä ...
— Vell du eller vell du inte? sa han å klämde na intell
sej så dä smattrade i lifstöcket.
Då lät hon va å lipa å tittade opp å sa mä en röst så
klar som när barnen sjunger Hosianna i körkan:
— Ä dä dett allvar, Johan?
— Ja, annars ska ja allri be om å få stia frå fläcken där
jag står.
Då kröp hon intell an som om hon velle gömt säj i hans
tröjelomma å sa bara:
— Män rusthållaremor bler väl grömt arger?
— Mor har själf blett pockader i brustol å har inte hjarta
te å neka mäj.
— Johan! hoade hon te å slo armarna om halsen på an
å så på an mä ett par öjen, som va värda teminstingens tre
tusen mer än hela hans rusthåll.
Å kalfvana di lötte på hutet å spessade örona å sa:
»bu...u...uh», för ianamäj hva di kräken va glaa ve na.
Lite ätter, när ja tittade ut genom gafvelfönstret, satt hon
breve an i vagnen å grinade, å kläddragarn sto bak, å pajken
slo klats på klats, som en gör när en ä recktit glaer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>