Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Eriks Olas Johannes, som va gla ve en mamesäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den feck Eriks Olas Johannes se när han va oppe i köket
mä en half kalf te körkeharren för dä han hade krestnat en
liten åt deras lejegräbba, söm kommit i olöcka för en
kopperal. Å sen sa Ola i Applamoen att han inte försto sej
mer på heren än en so förstår sej på när dä ä sönda, för
han va alldeles frå vettet.
Mänskan va förstås bå grann å rödfyrig i synen å fet å
rask i sin gärning, så att vår harre hade ingen skull hva
henne anbelangar, men »hvar i sitt stånn», sa rackarn te
prästen, å så va hon nära ve di tretti, å Johannes en
ongdomspajk på nittan år å hade inte äxerat.
Först gjore han sej te å glömma skynket, söm han hade
hatt kalfven i, för han skulle få äranne te prästagåren en
gång te. Sen ga han inte mor sin nån lefvannes ro, innan
hon vände te en sötost, söm han fick gå dit mä. Å då ble
han, kan veta, bjudder på två doppekoppar å en släter, som
mamesällen själf flydde honom i näfven, å han glömde te å
ta söcker å spekade ut grädden på breckan, för han va inte
kröpp te å ta öjena frå mänskan, så gla va han ve na.
Sen köpte han en smörtrelling af en kvenna i byen å
geck å ba prästafruen hålla te godo. Då ble där ny
spandering å te sist kom körkeharren å ga ’an en röksegar å sa:
— Ja ser att herren klappar kraftigt på dett hjärta, min
käre Johannes. Nu ska du va snäll å inte stå nåden imot i
den tiden du sökt varder, sa körkeharren.
När sen prästen va utgången å mamesällen kom å skulle
hälla i en kaffehalfva, så strök Johannes henne ett tag på
handleen, stella å varligt, söm en tar åt benet på en häst,
som ä illak å sko, å sa:
— Harre Gu, en tocken liten lener näfve, mamesällen har.
Då ble hon röer i synen å grinade å slo te ’an på
fingrarna. Men Johannes va likafullt glaare för dä därna än om
han liggit på ärmen på en rusthållaregräbba en half sönda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
