Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Den envetna gräbban te körkevärdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Si så, Gustaf, va nu inte stusker! ba körkevärden.
När han kom in i stuan å hade fått säj en dragare å
smörgås å pannekaka, hostade körkevärden å sa:
— Ja’ har kanske vatt väl hårer ve däj, Gustaf ...
— Nä, sjöttan, ja vet inte dä, sa pajkarackarn.
— Ja, ja’ må så godt säja’t på en gång, att ja’ har blett
besinter på å låta däj å Helena få hinannra.
— I ä’n alldeles för bra ve mäj, körkevärd. Bara I inte
ångren er? sa herakanaljen faslia liknöjdt.
— Gräbban setter i farstukammarn. Ja’ behöfver väl inte
visa däj väjen? Dä ser ut söm om du hade råkat en förr,
te å mä i skumme, sa gubben å suckade.
Så ble där då bröllop å rolitt i allra största hast. Men
Helena velle, kan veta, va nätter på sin högtisda, å därför
ga hon sjöttan å gå å spöka ut säj i salveter länger.
När hon ste ut i stuan å skulle visas, va hon skön söm
en lelja å smal söm en jägarehunn, å gubben å gumman
alldeles häpnade säj å tittade så di kunne tittat öjenen ur säj.
— Din djädrans markatta! fräste gubben i örat på
Helena när prästen läst frå säj.
Då tittade hon på farsgubben så innerlitt grant å slo
armen om nacken på en å hveskade:
— Å, herre Gu, far lelle, inte ska I nu också gå å va
rasannes på mäj för dä ja inte har buret mäj illa åt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
