Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »För sent»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingenting sa far och ingeting sa mor, men ibland vid
målen, när deras ögon möttes öfver trätallriken, där den för
fem personer beräknade storsillen låg ensam och leddes vid,
sneglade de så mildt åt sidan där Mia satt, och då lägrade
sig ett ljus likt Septembersolens öfver afbergade tegar på mor
Lottas kantiga drag, och det var alldeles som om gamle
Peters sträfva anlete också mjuknat till en smula.
En gång kom den unge sonen från herrgården dit in vid
kvällsvardsdags och höll på att glömma gå ut igen. Han
tyckte visst, att det torra brödet på fader Peters bord var
alldeles för hårdt för Mias små hvita tänder, ty han släppte
inte sin mamma förrän hon frågat efter tösen till kammarpiga.
Men det lyckades inte; nog visste man, att brödet var
mjukare där framme, men Lotta hade tittat lite på unge herrns
ögon den där kvällen, och hon var rädd för att de fina
brödskifvorna vid herrgårdsbordet i sinom tid kunde bli Mia
alldeles för mjuka, om de vättes af ångerns tårar.
Det gör mig ondt, att jag icke kan säga något
utomordentligt om Mias »själslif»; det skulle ta sig så bra ut i
tryck, men sanningen att säga, så var det ingenting
utomordentligt alls.
»Hon är ovanligt litet utvecklad», sa den gamle
komministern, som läste med henne den vintern hon gick fram;
»lillkatekesen går någorlunda, men med ’förklaringen’ är
det rent för bedröfligt.» — »Hon är en ängel», sa den nye
skolläraren, som »lejde för maten» hos grannen och ibland
om kvällarna brukade lyssna till Mias små visor, när hon
gick efter korna.
Och eftersom skolläraren under sin seminarietid stundom gått
på teatern i stiftsstaden, och i féeripjäserna ofta sett små
blåfrusna fabriksarbetarebarn med ullperuker och pappvingar
dingla i klädstreck, som voro fästa i teatervinden, så förstod
han sig på änglar en smula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
