Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - En »indelt» gentleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de icke varit skilda en dag, och så gick han och tog en dyna
ur en bädd och några trasor ur en annan — mest ur sin
egen — tills han fått ihop ett läger åt den sjuke fadern, och
så gick allt sin jämna gång, utan ett enda kärleksfullt ord,
men också utan en skugga af missnöje öfver att han ensam
måste sörja för hela familjen.
Sedan blef det litet bättre, då systrarna kommo ut
för att tjäna hos andra, och Gustaf tyckte att nu skulle allt
gå lätt som en dans, men så kom först den ena och sedan
den andra gråtande till hans dörr. Gustaf såg upp, och fåran
emellan hans ögon blef djupare än förut.
— Jaså, står det till på det viset. Stig in! Det ligger visst
ännu ett par kalla potatisar i grytan. Du är väl hungrig, din
stackare? Seså, lipa inte nu! Du behöfver väl inte va’
sämre än Lina, vet jag.
Det var hela straffpredikan.
För flera år sedan gick en svår tyfusfeber i socknen. Modern
och fem syskon insjuknade på en gång i soldattorpet. Den
store knekten gick, tyst och mild som en kvinna, från bädd
till bädd, torkade svetten från sina käras pannor, höljde med
varlig hand trasorna ånyo öfver dem, som lågo fäktande i
feberyrsel, och smög med vattenskålen från mun till mun.
Alla kommo sig. Liemannen är ofta njuggast på huggen
i armodets boningar.
Gustaf gifte sig, men föräldrar och syskon blefvo kvar i
hemmet. Liksom ursäktande förde han in sin hustru i kretsen
och bad om plats för henne bland de andra. Det var en
förvillelse, hvilken redan låg något år tillbaka i tiden, som
godtgjordes med detta äktenskap; hustrun och äldsta barnet
kommo på en gång till torpet. Gustaf hade, af skäl, som ej
här kunna nämnas, tvekat att taga ut steget, men
pliktkänslan dref honom slutligen till »prästen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
