- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Första delen. I svenska bondhem /
307

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Predikosjuka och mannatro

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

högljudd predikareton liksom i yrsel, medan hon ifrigt slog
omkring sig med armarna.

O himmelske Gud! Karin ...

Som en sömngångare eller en drucken, utan att veta hvad
han gjorde, gick Petter ur kärran, ställde sig tyst i hopen
och lyssnade:

»— — — — huggormars afföda; ja, sannerligen säger
jag eder att renselsens tid är hardt när. Guds ande hvilar
öfver oss, men icke i välsignelse, nej i vrede, gräslig,
förtärande vrede, och på eder och edra barn skall denna vrede
utgjuten varda. Ve eder, I förtappade, som hafva tagit
vilddjurets tecken och svänga omkring i lustig dans i brokiga
kjolar och förtära djäfvulens dryck och lefva i otukt och häda
Gud! Ve eder för hans ansikte, som sitter på stolen, och
ve, ve mig för alla mina blodröda synder ... Världen skall
förgås och himmel och jord skola förtäras såsom af eldslågor,
men på vredenes dag skall ingen ände vara. O ve, ve, jag
ser afgrundens eld! Bedjen, bedjen om nåd och
förbarmande! — — ——»

Vid hvarje hotande ord i detta samelsurium af utrop och
uttryck af djup förkrosselse gick en rysning genom folkhopen,
snyftningarna blefvo mera högljudda, och när slutligen den
sjuka vid de sista orden sjönk i vanmakt, föllo alla åhörarne
på knä, som om deras ben afmejats med en lie. Gamla
gubbar tryckte »den ropande röstens» klädningsfåll mot sina
läppar, och kvinnor släpade sig på knäna fram till bädden
för att låta sina dibarn vidröra Karins händer.

Den sjuka låg stum och blek, undransvärdt skön medan
ännu inspirationens eld flöt genom hennes ådror och
irriterade hvarje nerv i det uppåtvända ansiktet. Småningom
skingrades folket; blott Petter knäböjde vid Karins läger i
ordlös sorg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 14 23:44:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lifsbild/1/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free