Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Stina i Hornary, som va toset ätter gäsjivarns Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
va full bara mä sedlar å handskar å guttaparkagaloscher, å
hon hyrde fastukammarn te körkevärdens å ble bjudder te
prostens hvar vecka.
Hon va inte värst späd nu länger, men fin söm en
prostinna, å dä varsnades knappt att hon hade nåra hvita hår ve
örsnippana.
Men gäsjivarns Olle va bleen skalli söm en sängaknapp
å kroki i ryggen å hade den röaste näsa i hele socknen.
En da geck hon in i hållstuan, la näfvarna på axlarna på
Olle, tittade honom in i öjonen å sa:
— Ä ja goer nock nu te däj? Ska du nu allri svika mäj
mer, äss ja tar däj?
Då satte Olle te å lipa å bara la hutet på hennasas
sidenklädda bröst, så barnagräbban sa att hon inte vet hocken
söm sken likast: Olles röa näsa eller Stinas gullklockekedja.
En gång långt ätteråt vannt ja inte låta bli å säja te
henne:
— Stina va allt grömt beskeli, söm to gäsjivarn te sist,
sen han gått å hasselerat mä na i så mönna år.
Då grinade hon mildt å grannt å sa:
— Hva velle ja göra, Kalle lelle? Ja reste tusen mil å
så bå engländare å tuskar å spanjorer, men allri vannt ja
glömma gäsjivarns Olle!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
