- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Första delen. I svenska bondhem /
344

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »Under biktens insegel»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gått till fattighuset. Jag vet att jag skulle gjort så. Men
Stark ville inte bli utfattig igen. Och så voro husen så högt
brandförsäkrade. Det värsta var med kreaturen. Jag ville
nog skonat dem, men de voro brandförsäkrade, de också,
och hvad skulle folk sagt om kreaturen varit utsläppta, när
det brann i November månad!

Jag tände inte eld på det själf riktigt. Nej, inte precis.
Jag hade rakat ut varm aska ur spisen och den slog jag i
en träspann och satte i ladan. Jag lämnade åt vår herre om
det skulle brinna eller inte. Ja, det gjorde jag. Det kunde
ju händt, att inte spannen tagit eld. En brukar ofta slå aska
i spannar så där och sätta dem i köket eller källaren, men
jag, jag satte den i ladan. Gud förlåte mig, det gjorde jag,
och därför ska jag väl nu till helvetet ... Åh, åh!

Det är väl ingen i köket?

Åh hvad det brann! Jag låg i sängen och hörde det,
men jag ville inte väcka för tidigt, för det kunde ju händt
att det varit möjligt att släcka. Så kom pigan och sprang
och skrek. När vi kom ut, stod alltihop i ljusan låga, och
sen tog det i boningshuset med. Det är märkvärdigt, men
den synden jag gjorde mot brandstodsbolaget och Gud och
människor har aldrig tryckt mig så som de stackars kräkens
kval, och ska jag nu bli fördömd, så är det mest för deras
skull, det känner jag.

En kunde se dem tvärs igenom lågorna. Det var en liten
röd kalf, som barnen alltid brukat leka med när han kom
hem från hagen om kvällarna på sommaren. Han var redan
död när jag kom ut, men elden slickade och slickade hans
lilla hvita nos ... Och så var det mina små stutar, som jag
själf tamt och som va så lydiga och drogo så snällt. Åh,
hvad det skar mig in i själen, när de vrålade i sin ångest!
Åh, hvad det var rysligt, när träklåfvarna brunnit opp så att
de slutligen blefvo lösa och sprungo ur båsarna, men föllo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:20:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifsbild/1/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free