Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »Under biktens insegel»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på knä på golfvet, för benen voro förbrända! Jag känner
att sådant kan aldrig, aldrig förlåtas, men jag vill ändå lätta
mitt hjärta. Den gamla märren, som svärfar lät följa i boet
med Anna, sto’ å gnäggade rent som hon gråtit, och så
stegrade hon sig och slet sig lös och sprang mot väggen, för
ögonen hade redan förtärts af elden. Och så föll hon ner
med spräckt skalle och stönade så förskräckligt. Åh, det
stönandet har jag nu hört i snart tjugo år hvarenda natt!
Ibland när jag har setat i rätten tycker jag att jag sett
vamla Minkas förbrända, blinda hufvud nicka åt mig från
vittnesbibeln, och alltid när jag gått till Herrans bord har
jag sett de arma, halfstekta, vrålande korna midt inne i
altarringen. Då jag svimmade vid mordbrandsmålet, prosten vet,
trodde jag så säkert att jag i sanslösheten talt om alltihop
och skulle häktas ... Åh, himmelske Gud, rädda mig, rädda
mig för elden!
Gamle prosten satt djupt förkrossad. Hela Starks lif låg
nu klart för honom. Med de undfångna brandstodsmedlen
var hans ekonomiska ställning räddad, och sedan hade allt
gått honom väl i händer, men under all yttre lycka och
framgång i ett dädanefter hederligt och rättskaffens lif hade i
hans bröst känts en försmak af »den makt, som icke dör,
den eld, som icke släckes».
Hvad af hopp och tröst, som här kunde bjudas, blef mildt
och allvarligt framburet. Men under fridens och förlåtelsens
löften måste ju alltid hvila ett kraf äfven på försoning,
åtminstone på redobogenheten att försona. Det krafvet
framställdes icke hårdt, kallt och oeftergifligt, men under de milda
orden tyckte sig nämndeman Stark liksom höra handklofvarna
skramla och celldörren gnissla på sina gångjärn. Skulle han
vara beredd att höra dem i verkligheten, om Gud läte honom
lefva? Hvad var en ånger, som icke födde villigheten att, med
hopp om tillgift därofvan, här nere lida något för sitt brott?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
