Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Vackra Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De svarta ögonen brände hål litet hvarstans i manliga
hjärtan. Inspektoren ville förlänga valsen kring majstången
till en liten promenad på tu man hand i den skuggiga allén.
Herr Ljungstrand, som läste med gossarne, fick ett lefvande
intresse för väfvarna på »bleket», som Anna skulle breda ut
hvar morgon och taga in hvar kväll. Nämndemansmoran låg
på gåsfjädersbolster i sin väggfasta säng och grät natten i
ända för hennes Kalle alls inte ville bry sig om rusthållarns
Greta, utan bara »sprang galen» efter vackra Anna, och
unge baron från Stockholm, som var ute och hälsade på
patronen emellanåt och alltid gick med handske på hand och
glasbit i ögat, han snurrade om med henne i trappan, lade
armen om hennes lif, strök sin kind mot svarta flätor och
talte något om kärlek och frökenhatt och goda dagar och en
liten fin dublett ute vid Karlavägen.
Men vackra Anna hade ett sätt att lossa feberheta fingrar,
som kommo henne för när, och se de unge männen rakt in
i ansiktet med förvånade, vredegnistrande ögon, som aldrig
förfelade att betydligt svalka deras upprörda känslor.
Det var inte något öfverflöd på kristendom och moral,
det var icke brist på sjudande blod, det var inte någon
öfverdrifven kyla kring litet klappande flickhjärta, som gjorde
vackra Anna så sträng; det var, Gud hjälpe oss, rent af
stoltheten i det lilla krusiga hufvudet, som reste sig upp och
kom harmen att sjuda, då hon såg desamme, som för
fröknarna blott hade böjda ryggar och vördnadsfulla miner, närma
sig henne, torpardottern, med lågande blickar och brådmogna
ömhetsbetygelser.
Men hennes friska fägring slog ut i högsommarblomning,
och främlingar, som hade ärende till patronen och för hvilka
hon öppnade tamburdörren, frågade ofta »om de kunde få
äran tala med frökens far?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
