- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Första delen. I svenska bondhem /
358

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Vackra Anna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det dröjde en månad och såg ut att dröja två. Den
sista potatisen stod i lerfatet på bordet, och den bästa fåran
hade redan gått åt till medicin och litet mjöl. Man åt
middag i torpet.

— Här är potatis och en liten fläskbit, Johan!

— Ät själf, din stackare!

— Din stolle, ja ä så mätt så ja får inte i mäj en bit mer.

— Ä dä riktigt sant, Anna?

— Ja men är det så.

Hon hade inte smakat en munsbit på två dar. Men
Lill-Johan hade bröstet ...

På eftermiddagen kom fröken Elise och frågade »om det
var svårt för dem?» Kunde just tro det, hade därför också
tänkt på Anna när hon hörde att hennes goda vän,
kamrerskan Rising i staden, behöfde en amma åt sin flicka. Tolf
riksdaler i månaden och presenter, om hon var till nöjes.
Godt och bekvämt, bo i fina rum, lefva herrskapslif som förr.
Lill-Johan kunde dricka på flaska. Ville hon?

Hon ville. De svarta ögonen fästes stelt på vaggan, sakta
viftade hon undan en fluga från pannan på Stor-Johan, och
de magra läpparna skälfde, men — visst ville hon.

Dagen efter var hon färdig. Stor-Johan var blek, men
»förståndig». Lill-Johan hade fått sitt sista mål af mor, och
sof så godt och log så mildt i sömnen och visste intet om
hvad som förestod.

Det var värst att låsa stugudörren. Två gånger gick hon
in igen och tittade på dem båda två där de lågo, lika
hjälplösa, och bad gamla Sollösa-Karin att se efter dem väl, och
lofvade att skicka hem pengar hvar månad, och — så var
det öfver.

Så gick hon en mil och sen var det järnväg.

Fröken Elise hade sagt, att allra först hon kom till
staden, skulle hon gå till en doktor och ha betyg att hon var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:20:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifsbild/1/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free