Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När »barnen gå fram»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram, då knoppen blifvit ros och våren sommar och barmen
vuxit full och det längtande hjärtats kärlek tagit jordisk form
och gestalt, då sväller tåren till slagregn med dunder och
blixt och det blir moln på himlen och stoft på hjärtbladen ...
I ett ögonblick är han knuten samman, kransen kring
altarets rund. Friska rosor och tynande liljor, bleka,
vissnande strån från fattigmans hem också. Ack, här är ogräs
äfven, men ingen kan se det, ty morgonens dagg ligger kvar
på blommor och blad, och solstrålarna tränga in genom
korfönstren och vira samman dem alla, alla.
Förhöret går från »bud» till »bud», från hufvudstycke till
hufvudstycke, från fröken på Bo till »ta-barnen» längst ned
i ringen. Far och mor sitta i de främsta bänkarna och lyssna.
Och när de då känna igen en liten svag och darrande stämma,
som är dem så välbekant från stugan därhemma, från åker
och äng, från dess allra första jollrande ljud, då mjukna
gubbarnes väderbitna drag, då slätas rynkorna i morornas
ansikten, då kasta valkiga händer helt kavat upp luggen ur
pannan. Gudskelof, Kalle redde sig bra!
Det blir så stilla kring altarets rund. Det dallrar vemod
i gamle prostens stämma. Förhöret är slut; han har sagt
dem allt, hans värf är fyldt och han har följt de unga sitt
tillmätta stycke på den väg, de nu ensamme skola vandra.
Och så spörjer han: »Vill du ...» — »Lofvar du ...» —
»Tror du ...» Och de unga vilja, lofva och tro helt visst i
det ögonblicket mera uppriktigt än någonsin annars då lifvet
kräfver deras ord och deras håg, och som vårvindens susning
mellan unga furor kommer deras bäfvande »Ja».
Hvad nu, herr patron på Bo? Hvarför skälfver er läpp
och hvarför böjer ni er panna? Har ni ännu inte vuxit ifrån
det här? Skulle ni verkligen vara en smula rörd? Minns ni,
minns ni ... en pingstdag för trettio år sedan, då solen sken
och orgeln brusade som nu, då kransen kring altarrund var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
