Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Ett dödsfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det värkte i rygg och arm när små, magra, darrande
händer lyfte träharfvens kant öfver stenklämmorna, och när
några år hade gått, åkte all Södregårdens gröda in på Anders’
skulande rygg, ty marken var för stenig för vagn, och för
resten måste stutarne lämnas i ro på betet, annars gällde de
ju ingenting på höstmarknaden.
Axlarna böjdes och bröstet sjönk in, men skatter och räntor
väntade inte, och inte säden när den var mogen och inte
fähuset när taket höll på att falla ner. Här gällde det bara
att ta i eller — gå under.
Far och mor dogo, och Anders blef husbonde själf. Ack,
det var inte mycket att vara stolt öfver! Fyra syskon skulle
»lösas ut af gården», skulderna voro ju då större än
någonsin, slagan måste börja höras klockan ett på ottan, och
Novembersolens första stråle träffade ofta Anders, hans stutar
och hans potatiskista två mil från hemmet på väg till
bränneriet.
En gång i »mellandagarna» vid julen, när man ändå för
skams skull inte kan göra något strängare än hacka lite ris,
laga om båsbalkarna i fähuset eller sätta nya ekrar i
veddrögen, passade Anders på och gifte sig med minsta möjliga
tidsförlust. Men ej ens då var lifvet för honom lust och
fröjd; hans kärlekslycka var tanken på en god kamrat med två
friska armar och åtta tusen daler till afbetalning på skulden.
Barn föddes och växte upp. Ack, nog älska vi alltid våra
barn, men hjärtat orkar ej klappa så högt och varmt när
kroppen är trött och näringssorgen hvilar tung öfver själen.
Ett barn i Södregårdens hem var först och främst en mun
mera att föda, och sedan hoppet om ett par armar mera att
arbeta.
Det var först i fjor somras som Anders fick veta hur det
kännes när lyckan börjar le och hoppet vinkar och hjärtat
fylles af fröjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
