Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När far tröt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, ja, sa Johan i Vestregård betänksamt, bonnen har
ingen annan lön än ett par nya mollskinnsböxer hvartannat
är å böter på dom hvartannat, å detta härna har vesst varet
din första »frivecka» här i lifvet, Ola?
— Bara ja vinner hålla mäj på benen då en ska sätta
ärjekroken i joren, går dä väl an, tyckte Ola.
Olas hängifvenhet för hemmet och de sina tog sig många
uttryck hvarendaste dag. Än ropade han på Sissa, än på
sönerna Salomon och August och än på lillgräbban, som var
tjugo år fyllda, men kallades så allt sedan de nu bortgifta
systrarna gingo därhemma och voro storgräbbor.
— I da ä dä ett sånt herrans väder, herar, så i da får
ni ansa om båsbalkarna i fähuset å repa halm te vagnbotaket,
kommenderade han, och fortsatte, sedan han legat och
funderat en stund:
— Sissa, gack ut å titta ätter så inte gräbban vräker för
oskälitt mä mjölet te Hjälma, för den kon hon ä tocken så
hon står inte sint länge, men flösmjölkar heller inte, öm en
så kalasade för ’na söm för en härassprost.
När Ola legat på sjunde dygnet, kom Sissa in och sa’
— Dä vore ju tosingaforer å häfva i en doktare så mönna
pengar, söm för en resa hit änna frå stationen; men i da
kömmer gestricksdoktarn te byn för å syna nervfebern te
Kallas i Holmen på allmän kostnad, å då vore dä väl inte
så dyrt å ha an te å kröka väjen hit för å titta på däj?
— Lif å dö står i Herrans hann, å vell Han, så bler ja
nock bra. Hva tror du han toe? sa Ola.
— En kunne fresta mä å bju’ an en å femti, tyckte Sissa.
Det var på det viset de fingo veta i Brogård att far aldrig
mer skulle bli kry. Det blef tyst i stugan då doktorn gått,
Sissa och sönerna sutto allvarsamma, lillgräbban grät stilla.
Så gick Sissa fram och strök far med den valkiga, skrumpna
näfven öfver hufvudet. Sedan Salomon kom till hade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
