Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Ett bestående lifsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gammal som han var redan då han stod som magister
ultimus och läste sina verser till damerna, som alla buro spår
af att rad för rad vara uträknade på fingrarna. I allt fall
fick han ej befordran, men yfdes i kollegium och domkapitel
öfver att de sakkunnige dock nödgats förklara honom
»kompetent».
Slutligen blef han gammal och tog afsked. De därigenom
minskade inkomsterna hade svårt att räcka till i dyrare tider
och med större, mera kräfvande barn. Räntorna togo
alltjämt sitt, och skuldfri skulle han aldrig bli så länge han lefde.
Men en lifförsäkring på 15,000 kronor skulle rädda honom
från att läggas som en bedragare i grafven, och det var ju
lyckligt och godt.
Barnen började få skuldsätta sig på egen räkning. Alla
tre gossarne skulle bli »studeradt folk». Voro de hederliga,
sparsamma och sträfsamma, så skulle kanske också i deras
dödsbon en gång lifförsäkringen täcka skulderna. Lite bleka
och tunna voro de, förstås, och flickorna »ville inte gå åt».
Men bror Kalles barn i Vekås Gatugård voro storvuxna
och duktiga i all sin fattigdom, och den ena flickan, som var
mejerska, bred och röd som en ladudörr, hon hade till och
med blifvit gift med en kyrkovärdsson.
Lektor Johanssons lärjungar spriddes landet rundt.
Somliga af dem blefvo präster, men »latinets underbara,
formgifvande förmåga» hindrade inte kolportörerna att predika
kyrkorna tomma. Men en, som blef vice häradshöfding och
kronofogde, skref en briljant latinsk afskedshälsning till
bandet å länets kronofogdars krans på landshöfdingens kista,
samt nedslog därmed allt dumt babbel om att de klassiska
språken skulle »sakna betydelse för det praktiska lifvet».
Och nog är det roligt för en veterinär att inte stå som
stackare för sin egen pojke när denne kommer upp i fjärde
och får latinska läxor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
