Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - När gamle komministern kom hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Välkomna, välkomna, käraste vänner! Är inte
pastorn med?
— Tack, tack! Pappa trifs bäst hemma.
Men på kvällen såg jag alltid hans gråa hufvud nere på
perrongen i —t, och då tog han emot de sina, som om de
kommit minst från Amerika.
En gång på hösten — det var framme i November, tror
jag — kom pastorn knekande ned till järnvägen efter sin lille
brune Pålle just som tåget gick in till —t, och ögonblicket
därpå kom han för första gången ut med en biljett i handen.
Men ansiktet var blekt och ögat skumt och den gamle hade
magrat, så att där var stora veck på den blanka öfverrocken.
Frun och flickorna voro med, men de gjorde bara
sällskap till stationen. Där togo de farväl hundra gånger så
visst som en och gräto stilla och hängde alla tre om
gubbens hals och snyftade:
— O, gode Gud, om pappa komme frisk tillbaka!
— Du vet, Anna, att jag inte ville resa och ta det sista
lilla vi hade; men ni gåfvo mig ju ingen ro. Ja, jag vet ju
att det skedde i kärlek. Gud välsigne er!
— Biljetten ...
— Adjö, pappa! Kom frisk igen! Farväl käre, käre
pappa!
— Får jag lof ... biljetten?
— Å, trösta mig, hvar har jag lagt den? Mamma, flickor,
hvilken olycka! ... Gudskelof, här är den, i vanten.
Bom, bom! Nu hade de det frusna waggonfönstret
emellan sig. Gubbens magra hand famlade hjälplöst på rutan.
Jag öppnade åter och fällde ned den åt honom.
— Tackar allra mjukast! Ja, adressen vet ni: »Prins
Fredriks hospital», och så »Köpenhamn» naturligtvis. Det blir
ensligt därborta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
