Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - En bröllopsfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
perrongen vid den lilla skånska stationen, och en gråhårig,
fasligt förnäm gammal herre, som stinsen kallade för baron,
tog dem i famn gång på gång, och en gammal fru grät och
log om hvartannat, och tärnor och marskalkar stodo bredvid
med kransar på bröstet, och bruden gick ur famn i famn till
ett par tjog äldre och yngre damer.
Så blåste stinsen och så bar det i väg för de lyckliga
två. Jag ser dem ännu framför mig, när jag vill, sådana de
stodo i waggonfönstret, när jag stängde kupédörren om dem:
armarna slingrade om hvarandra, hufvud vid hufvud,
brinnande kinder, leende munnar, som försökte att ännu stamma
fram några kärleksfulla ord till föräldrar, fränder och vänner,
medan tankarna voro långt därifrån, på färd till hemmet, det
egna, gemensamma, kära.
Jag sökte styra så till att de fingo ha kupén för sig
sjelfva; man har en smula känsla, fast man bara klippt
biljetter här i världen.
En knapp kvarts mil innan man kommer fram till N.
söderifrån, gör linjen en stor kurva inne i en tät björkdunge.
Vi voro just komna dit, då alla bromsarna med ens höggo
i och jag förstod att föraren gjorde de mest förtviflade försök
att stoppa tåget.
Jag stack ut hufvudet genom finkans dörr och hörde tvenne
hemska skri. Det ena var ett hest, ångestfullt vrålande, som
oemotståndligt trängde sig fram öfver förarens läppar, när
han såg sina förtviflade ansträngningar gäckade — det andra
... store Gud, det andra ... det kom som från underjorden,
från de tunga hjulen, från ånghästens krossande framfötter,
det var ett skri sådant ingen människa låter höra två gånger
i lifvet.
Back! — Där låg det krossade stoftet af fröken Ella,
medvetslöst, dödt, men varmt, muskelsprittande och skönt
ännu, ty ånghästens hofvar hade valt det bästa hon hade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
