Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokfruns iakttagelser - En middag, som aldrig blef äten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då blir barnen rent som vilda och tränger sig in till sin
mamma, och så blir det först ett skrik, som om di mördat
någon, och så ett gråtande så att jag satte till lipen jag med,
utan att veta hvad som stod på.
Men att det är någonting riktigt galet, något obeskrifligt
sorgligt, när gammalt, vettigt folk låter en sådan middag stå
och bli utskämd, det kan en fundera sig till.
Slutligen, när Sjöberg satt i sig en omelett, som skulle
varit till smörgåsbordet, och ett stort dricksglas sherry, för
han sa han var så altererad, så benen rakt inte ville bära
honom annars, förbarmade han sig öfver oss och sa, att det
var visst något galet i banken, för direktören hade gråtit
inför revisorerna och sagt: »Bara en månad och allt skall
vara klart! Förbarma er öfver min arma hustru och mina
stackars barn!» Men det voro de visst inte hågade för, och
så om en stund hade stadsfiskalen kommit dit.
»Då är det slut», sa jag genast, för jag har haft en
dödlig förskräckelse för stadsfiskaler allt sen jag var liten och
det brann hos pappa, och en stadsfiskal kom och bråkade
om en sotlucka och en brandstege, som inte fanns, och pappa
höll på att bli utan sin brandförsäkring.
I detsamma hör vi en vagn rulla och en ruta i salen
krossas, och ett förfärligt skrik, och när vi rusar in, är det
direktören, som åker upp till cellfängelset med stadsfiskalen
bredvid sig — fiskalen till höger, hvem skulle trott det på
morgonen! — och frun, som rusat till fönstret så häftigt att
rutan gick sönder.
Först svimmade hon, stackars människa, men när hon
vaknade, slog hon en knyck på det vackra hufvudet och mumlade:
— En Silfversporre skulle aldrig lefvande mött denna
dag ...
Gud hjälpe mig stod hon inte och trätte inom sig själf på
stackarn för han inte ökat eländet med ett själfmord!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
