Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En hundrakronas lefnadslopp - Hvad kamraterna i kassahvalfvet berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag tycker vore värdig en så förnäm sedel. Ack, det
hade i så fall icke varit första gången som hundrakrona, jag
mötts af blandade leenden och tårar!
Nu minns jag inte annat än att jag långt inne i den
finaste afdelningen på ett finfint pappersbruk i utlandet fick
den form, jag i min ungdom hade, blef ren och vacker och
glänsande, som jag då var, gjorde en lång resa öfver haf och
land till ett stort sedeltryckeri i Stockholm och fick på mig
dessa stora, betydelsefulla typer, som gåfvo mig ett värde
bland människors barn, hvilket jag ännu bibehåller, fast
bokstäfverna äro suddiga nu, mina kanter trasiga och min yta
full af smuts och bakterier. Är det inte märkvärdigt, att
jag ännu aldrig träffat på någon, som varit det ringaste rädd
för att gripa fatt i mig, hur fin än handen varit, hur snuskig
jag än sett ut?
Så gjorde jag och kamraterna ännu en resa tillsammans
ned till den privatbank, som var vår ägare, så blefvo vi
påskrifna af direktörerna och så lades vi uti fina, eleganta bundtar
med jämna kanter in uti bankens kassahvalf, som slöts om oss
och tusentals äldre släktingar af högre och lägre valörer, dels ännu
någorlunda snygga, dels gamla, solkiga, med stora »hundöron».
— Välkomna i släkten, mina vänner! snörflade, förnämt
och beskyddande, en gammal tusenkrona och lyfte nådigt på
hundörat, så snart dörren till hvalfvet gått i lås.
Och så började det hviska och tissla och tassla rundt
omkring oss bland de äldre, vidtberesta kamraterna, som
berättade sina äfventyr ute bland människorna.
Vi unga lågo tysta och hörde på.
Å, hvilka taflor ur lifvet, som upprullades för oss! O,
huru mycket bråk ställde vi icke till i världen! Var det
möjligt att nästan all människosläktets äflan och strid rörde sig
blott om oss? Vi ryste ibland vid de gamles skildringar,
men det var ändå nästan som om vår packe svällde, när vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
