Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En hundrakronas lefnadslopp - Hvad kamraterna i kassahvalfvet berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Omöjligt, omöjligt! mumlade de gamla, stora sedlarna,
och vi unga ansågo oss böra vinka gillande och instämmande.
— Sant är det, men — hon var utan skydd och hem
och ensam i hufvudstaden och stod utanför
kommissionskontoret och hade svultit i fyra dar ... sa tian.
— Ja, vårt lif är växlingsrikt, sa en tjugoårig femtia med
trasiga hörn. En gång gafs jag som lön för ett helt års
arbete åt en tjänstflicka på landet, en annan gång som
drickspenning åt en schweizerifröken, som min herre tyckte mycket
om. En gång bytte man och hustru sig till mig för sin egen
säng, för att få bröd att stilla sin och barnens hunger med
för den närmaste tiden, en annan gång gafs jag som likvid
för en supé på tu man hand ...
Då kunde jag inte hålla mig längre, så ung och blyg
jag var.
— Människorna måtte vara mycket dåraktiga? hviskade jag.
— Inte utan, min unge vän, svarade den gamla
tusenkronan. För min valör kan man få se dem lustiga nog.
— Fy tusan, du är ju blodig i synen, sa en ännu ganska
snygg tia till en annan, ruskig sedel af samma valör, som
låg ofvanpå henne.
— Ja, jag var en gång en fattig arbetares hela veckolön,
svarade den tilltalade, och när han var på väg med mig till
hemmet, där hustru och barn väntade honom, blef han lockad
in på krogen af kamraterna, korten kommo fram, och jag,
som en hel familj skulle lefva af i en vecka, jag var borta från
min fattige ägare på mindre än en half timme. Hetsiga ord
föllo, knifvarne kommo också fram, och det är en droppe af
min förre husbondes blod, du ser midt i mitt ansikte.
Vi unga, nya, stora sedlar, som voro så stolta öfver vår
makt på jorden, vi började dock liksom tycka att det var
kusligt att sprida så mycken sorg, så stort elände i världen,
och en af oss fällde några ord därom. Då var det en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
