Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En hundrakronas lefnadslopp - Hvad kamraterna i kassahvalfvet berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrynklig femma, med vikna hörn och stora fläckar, som
hviskade:
— Ja, det är sant, att mycken sorg och stor skam och
smärtande elände få vi se; men vi äga ingen skuld, det är
människornas eget fel, vi äro deras stumma tjänare. Jag
själf har sett åtskilligt i mina dar. Jag har varit stulen af
en tjänarinna, som min ägarinna hyste oinskränkt förtroende
för. Jag har en gång gifvits af en ung herre till en
tjänstflicka, som för den stora »drickspenningens» skull stod stilla
med klappande hjärta och rodnande kind, då han kysste
henne till afsked och därmed för första gången väckte tankar
i hennes själ, som omsider förde henne i fördärfvet. Jag har
varit gifven som muta åt en poliskonstapel, och en gång köpte
min ägare falsk vittnesed för mig och fyra kamrater.
Men jag har också varit gifven som premie åt en liten
glad och ljuslockig pilt, som med strålande ögon skyndade
hem med mig till sina föräldrar, där jag låg på bordet en
hel dag, ett föremål för allas beundran och stolthet och glädje.
Och en gång, då jag var en fattig arbetares sista sedel, gaf
han mig till en sjuk och ännu armare kamrat, och då tyckte
jag mig bestämdt se änglar, som logo.
— Och i regnväder har du visst också varit ute, att döma
af ditt utseende, du lilla storpraterska? sa vår doyen, den
gamla, högförnäma tusenkronan.
— Ja, svarade femman, jag kom en gång till en mor,
som i fattigdom, svält och försakelse fostrat upp sin lille
gosse, offrat allt för honom och älskat honom så, som endast
en mor kan älska. Hvarje hennes tanke hörde honom till,
och för sig själf begärde hon intet.
Och tiden gick och pilten växte upp och var färdig att
med sin späda kraft stödja moderns, som snart höll på att
duka under. Och han fick arbete, och grep det fatt med
lust och fröjd, och en dag kom han jublande, stormande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
