Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorns kusk - Hur min doktor blef den karl han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då detta till och med var förhållandet med patronens,
prostens och kaptenens stalldrängar, som endast
undantagsvis fingo köra till staden eller granngårdarna med åkvagnarna
och för resten dag ut och dag in köra hästarne i jordbruket,
hur mycket mer skulle det ej vara fallet med baronens och
doktorns, som aldrig körde i gårdsbruk, utan alltid sutto på
bock och körde med »mässingsselar».
Vi två voro också i hela orten de förnämsta i vår klass,
de enda som nämndes »kuskar»; de andra voro bara
»stalldrängar».
Också hade jag måst passera graderna, innan jag kom så
långt på min bana. Ett år hade jag varit hästakörare i
gårdsbruket hos kyrkovärden och i två år stalldräng hos
länsmannen. De voro bra husbönder bägge två, men hos
doktorn var det något helt annat, där var så gladt och lifvadt,
där sa jag till mig själf första dagen: »Kalle, härifrån kommer
du inte i brådrasket så du själf rår för’et», och det gjorde
jag inte heller; jag var där jämnt i aderton år.
Min doktor var en landtbodoktor, provinsialläkare, di kallar,
och det var en rysligt mager och fattig ort, så di hade
knappast fått någon som sökte dit. Men min doktor, doktor
Kretsberg, var ung och förlofvad och ville gärna gifta sig, och han
tog hvad han fick, och det blef utnämning och bröllop och
bosättning i röda rappet, bosättning på en af baronens gårdar,
där de hyrde herrskapshuset och stallet och trädgården.
Herre Gud hvad doktorn och doktorinnan voro glada åt
lifvet och hvarandra och åt allt hvad de hade, däraf kanske
allra mest åt hästarne! De kunde stå många timmar och titta
på de små trinda, bruna djuren och klappa dem och ge dem
hafre så de till sist blefvo så kinkiga att fodra, så de inte
ville ha hvarken vått eller torrt. De voro Stockholmsbarn
bägge två — herrskapet förstås — och hade just inte mycket
begrepp om en häst, åtminstone doktorinnan. Aldrig var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
