Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorns kusk - En människovän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte öppnat sin mun på hela tiden. Framme vid bordet satt
doktorn och sa heller ingenting, utan bara:
— De stackars hästarne bli väl rent fördärfvade?
— Ja, inte är sådant här tjänligt, hvarken för folk eller
kreatur, sa jag, för äfven en tjänare har ju rättighet att tycka
hvad han vill.
Doktorn riste på hufv’et, för hästarne voro som hans
ögonstenar och inte ville han precis att jag skulle frysa ihjäl jag
heller. Och så sa han:
— Ja, sätt för nu.
När jag hade satt för, kom doktorn ut, och gubbatjufven
var en så’n passopp, så det var inte likt något, och svepte
fällen om doktorn. Den gamla käringen stod i farstukvisten
och tittade, nyfiken, som alla kvinnfolk äro.
— Tack, tack, min gode man! sa doktorn. Det är
roligt att se, att en fattig karl, som ni, inte bryr sig om ifall
han förspiller ett dagsverke för att hjälpa sin nödställda
nästa.
— En gör hva en kan. Di fattie får lof hjälpa hvarannra,
å nånna pengar har en ju inte te å ge.
— Det är vackert och ädelt, min gubbe. Men hvart ska
vi nu taga vägen?
Kutryggen tog af sig mössan, ref sig i peruken och tittade
utåt skogen, där just ingen väg syntes utan den vi
kommit ifrån.
— Ja, vet doktarn, skogsväjen ä ändå leare nu framåt,
å nu har di nock skottat härassväjen, så nu vore dä vesst
bäst å vänna å köra tebaks. Ja ska följa mä och hjälpa te,
äss dä behöfs.
— Att mannen var borta när hustrun var sjuk! undrade
doktorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
