Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Hans lifsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre och längre bort från föräldrahemmet, satt Anders
Nyman, ifrig, kraftfull, ung på nytt, med glänsande ögon och
leende mun, och räknade och ritade för sin kära fabrik.
När sonen, som var flera år yngre än dottern, tagit sin
studentexamen, skulle han börja ägna sina krafter åt faderns
verk. Först gå och auskultera ett år, så resa utomlands och
studera yrket, och så skulle de arbeta tillsammans. Honom
skulle Anders Nyman äga helt och fullt, de skulle sträfva
jämsides, den unga kraften växa, allt efter som den gamla
slappades, och intresset, hängifvenheten, omsorgen gå öfver
från det gamla hjärtat till det unga.
Och Nyman junior tog sin studentexamen med glans, och
kom hem och var dyster och föll sin far om halsen och grät
och sade, att om han ej fick bli läkare, dit hela hans håg
och alla hans anlag pekade, då funnes för honom ingen mera
glädje på jorden.
Han fick det, men då var det som om Anders Nymans
kärlek för fabriken kylts af med ens. Han syntes där inte
på tre dar, och när han sen kom åter ned på kontoret och
skött undan det angelägnaste af hvad personalen där inte
fått verkställa på egen hand, och åter grep pennan, var det
för att i klara, raska drag kasta ut planen till ett aktiebolag,
som skulle öfvertaga alltsammans, och där Anders Nyman
blott skulle äga fjärdedelen af aktierna och en plats i
styrelsen. Och så skulle mamma och han flytta till
hufvudstaden, där de hade båda barnen, och lefva för hvarandra och
ta igen allt, som fått stå efter af familjelifvets glädje.
Hans maka log och grät och slog armarna om hans hals
och snyftade ut vid hans bröst den nära trettiåra sorg, hon
kännt öfver att de fingo vara så litet för hvarandra, att
lifsverket alltid ställt sig som en mörk skugga mellan dem och
lifsglädjen. Och barnen jublade, och i morgon skulle
aktieinbjudningen skickas till tryckeriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
