Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Ett litet landtbruksmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere verkligt utmärkta och fulländade saker. Det
egendomliga viker här för det fullkomliga, det karakteristiska för det
europeiska.
Helt annat med de små, för ett eller ett par tre härad
anordnade landtbruksmötena med tillhörande slöjd- och
industriutställningar, som började komma i sitt flor på
1860-talet och ännu ha kvar mycket af sin ursprunglighet, fast de
nu mest hållas länsvis och uppträda med större anspråk.
Det högtidliga börjas i hemmen ute på landsbygden
många veckor förut. »Följan», det lilla treåriga ungstoet,
blir »familjens» hufvudperson. Hon ryktades kanske inte
stort i vintras, då hon stod i det kvafva stallet; nu tas hon
upp från betet och putsas när det inte behöfs. Farsgubben
står vid gärdesgården och betraktar henne med stolta blickar,
mor får löfte om en extra bundt bomullsgarn »äss Pärla
tar priset», och lille Johan berättar triumferande för
granngårds-Kalle, hvars fars hela stolthet i dragareväg kanske blott
består af ett par stutar, att »Pärla ska te mötet å skönjas
(beses) af själfvaste landshöfdingen».
En annan allmogefamilj står i stilla andakt lutad mot den
lilla fyrkantiga hägnaden bakom boningshuset. Ömma,
beundrande blickar skåda nedåt; lillen skubbar af sig träskon
för att stiga upp på den och bättre kunna se. Alla
iakttaga vördnadsfull tystnad tills husfadern förordnar: »Gräbba,
ge soen en spann draf te, å grisarna lite kärnemjölk. Dä
vore la fassen äss en inte skulle få pris för tocka kriatur.»
Framåt vägen stretar »undantags-Lena» med ett knyte
under armen. Benen darra och det gamla hufvudet darrar
också. En gång var hon byns grannaste gräbba och den
flinkaste kring majstången; det är länge, länge sen, kanske
fyrtio år. Per är död och barnen utkomna i världen, mågen
har hemmanet, och »undantaget» gifves kanske inte alltid
med godt hjärta. Blott en stolthet och glädje har den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
