Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Kusin Thilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, käre Wille. Men ser du! Där är vatten på isen;
det går inte med skridskorna i dag!
— Men, Thilda, nu menar jag inte bara om du håller af
mig så där som kusin, utan om du älskar mig riktigt
innerligt och vill ha mig till fästman?
— Ja, käre, käre Wille! jublade hon och lade sitt lilla
röda öra på hans öfverrock, midt öfver hjärtat.
Och vintern gick och drifvan smalt: en, två, tre, sex
gånger och examen var tagen och förlofningen eklaterad och
Wilhelm var »en ung man i verken» i Stockholm och hade
inte sett sin Thilda på ett helt år.
Då kom han åter hem till en jul och var mager och blek;
och hans kyss var sval och hans aptit på julgröten ringa.
Thilda grät; moster Julia föreslog sennetsthé.
Men det blef värre och värre; han nekade för själfva
refbenspjället och kysstes inte ens när han hälsade god morgon.
Moster Julia frågade om hon skulle låta hämta iglar.
Slutligen en kväll, då de voro ensamma i salongen, brast
det löst. Han var förtviflad och ville dö.
Hvarför det då?
Jo, han hade misstagit sig på sina känslor. Han hade tagit
för kärlek hvad som blott var innerlig, varm tillgifvenhet för
hans lilla kusin och lekkamrat. Nu hade hans hjärta talat på
allvar, nu såg han sin villfarelse och allt var förbi här i lifvet ...
Det var skymning i rummet, så han såg inte hur hon vred
sig i ångest, han såg inte huru hennes ögon stirrande,
förfärade blickade på honom, och hans egna tinningar bultade
så han hörde ej huru högt hennes stackars hjärta slog.
Det blef nyår och trettondag, och innan tjugondedag Knut
kom, hade Wilhelm fått sitt ord åter och måst lofva Thilda
att lefva och att öppet tala med de gamle och så gifva sin
tro åt henne ... henne, som ... »är hon då så vacker, Wille?»
— — — — — — — — — — — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
