Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - O, om det funnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men när han såg att hon redan stod med foten på tröskeln
till evigheten, brast hans lugn, och han erfor ett vansinnigt,
smärtsamt begär att säga henne ...
Ja, hvad ville han säga henne?
Han sjönk på knä vid bädden, pressade sina läppar mot
den magra, blodlösa handen och snyftade:
— O, Laura, huru grymt ...
— Tyst!
Där låg intet förolämpadt, såradt eller afvisande i detta
»Tyst»; det lät blott som en varm bön att ej besudla den
hvita vinge, som redan lyftes till flykt.
Hvartill behöfdes också ord! Deras själar famnade
hvarann i en lång blick, som sade allt, bättre än någonsin språket
förmått. Mera helt och fullt skulle han icke ägt henne, om
de stått i brudgemaket nu och feberheta fingrar lossat
myrtenkronan från glänsande hår ...
Så låg hon tyst några ögonblick, och med en skymt af
sol öfver dragen, som svagt påminde om den förra Laura
Elfving i lifsvårens fullhet och friskhet, frågade hon:
— Jag får ju dö, icke sant?
Det klang som en bön, och han böjde jakande sitt hufvud.
— Tack, dok.... tack, Emil!
»Emil!» Hon hade kallat honom Emil ännu en gång!
Där flög liksom en elektrisk gnista genom hela hans varelse
och han störtade fram mot bädden ...
Men — där var en gloria redan öfver det tärda hufvudet,
dödens och oskuldens förenade majestät, och han vek
tillbaka, som blicken viker för middagssol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
