Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Mamsell Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bruden skrattade:
— Jo, hon sa: »Är du vettig, barn! Champagne åt mig!
Jag har lite bischoff här på kakelugnen.»
Och Emma reste och det blef gossarnes och
»småflickornas» tur att gå upp och bikta för mamsell Kristina. Och en
gång hade Frans, hjärtebarnet, som redan var student, varit
inne i staden och burit sig så rysligt illa åt, att han rakt inte
tordes tala om det hvarken för pappa eller mamma, utan
fick lof ha mamsell Kristinas sparbanksbok med sig innan det
blef bra.
— Jag svär att du ska’ ha det igen, moster!
— Kors i allan dar, hjärtebarn, jag har fått alltihop här
i huset, det är hans pappas egna pengar hvart öre!
Och så kommo, som sagdt var, småflickorna och tisslade
och tasslade och hade hvar sitt ryck då de gräto alldeles
ohejdadt och hotade att lägga sig ned och dö. Precis som Emma.
Men alltihop blef godt och bra. Och ett par fingo genast
»den ende de kunde älska på hela jorden», och ett par fingo
inte precis den, men andra duktiga och hyggliga karlar; och
då var det bra, det också, för si det är bara ett och annat
hjärta här i världen, som är så där rysligt egensinnigt att
det alls ingen vill ha utom bara en endaste.
Så dog patronen och mamsell Kristina stod och klappade
hans stora, bruna hand, när ingen annan stod där så att hon
var i vägen, och lade en bok under hakan och två sexstyfrar
på ögonlocken, så att både mun och ögon slöto igen; och
ordentligare lik kunde man aldrig vilja se.
Men tiden gick, och slutligen dog äfven »mormor», och
mamsell Kristina styrde om allting i huset tyst och stilla och
gjorde själf begrafningskonfekten. Och endast om kvällarna,
när allt var tyst och alls ingenting därmed försummades, låg
hon med sitt gamla, gråa hufvud på kudden i sitt eget rum
och grät bittert, hejdlöst efter sin käraste vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
