- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Tredje delen /
979

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Molnets syster

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Hur är det, Hilda? Icke har du väl redan gifvit någon
annan det löfte, hvarom jag ber?

Det glänste till i hennes ögon. Det vore ett sätt att
slippa ifrån detta pinsamma ... Och hon böjde hufvudet och
hviskade tonlöst:

— Jo, Gu ... jo, herr Ek.

Hans vackra, blå ögon mörknade, han andades häftigt
och sökte framtvinga ett ord till farväl, men han kunde inte
slita blicken från detta kära, kära hufvud, som böjde sig allt
djupare i dyster sorg.

Nå, nu skulle han gå och ej mer komma åter, och hon
skulle slippa att tala ut allt det som tyngde hennes sinne ...

Nej, nej, hon hade inte kraft därtill. Hennes lif måtte
bli hur tungt och mörkt och kärlekslöst som helst: ett
ögonblick, ett enda, ville hon ha, en glimt, en enda, skulle kasta
sitt ljus på den mörka stigen! Och så sprang hon upp och
slog armarna lidelsefullt om hans hals och hviskade:

— Det är inte sant! Det är inte sant! Men vi kunna
ändå aldrig blifva något för hvarandra. Gå! Af
barmhärtighet gå! Och har du någonsin älskat mig, så låt oss aldrig
mera råkas ... ensamma ...

Han slöt henne fast i sina armar, han öfverhöljde hennes
ansikte, mun och ögon med kyssar, han jublade och kallade
henne sin; men när hon vaknade ur den bedöfning, som de
stormande känslorna framkallat, stötte hon honom hårdt ifrån
sig och sade med en kall, främmande röst:

— Men så gå då! Ni har hört hvad jag sagt. Aldrig ...
aldrig ... aldrig! Jaså, ni vill inte! O, om ni visste hur
grym ni är, om ni visste hur oändligt ni pinar mig genom
att straffa ett ögonblicks svaghet med att tvinga mig ... O,
nej, gör det inte! Gå!

Han reste sig och släppte henne, men blickade in i
hennes ansikte kärleksfullt, fast och bestämdt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Aug 21 10:02:21 2019 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lifsbild/3/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free