Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - »Knä-kamrater»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»tjugoårsmötet» året förut, när han själf tagit sitt sista öre och
rest dit bara för att träffa Edvard. Men nu var det glömdt,
och i varma, innerliga ordalag lyckönskade han vännen, i
hoppet om att en lika ren och stor äktenskaplig lycka måtte
komma honom till del, som den, hvilken vunnits af den gamle
kamraten.
»Och som det just inte är troligt», slöt rektor Lundmark
sin skrifvelse, »att våra käraste någonsin i lifvet få göra
hvarandras personliga bekantskap, så skickar jag dig här min
Marias porträtt. Pojkarna ha farit litet illa med henne, men
hon är ännu den vackraste frun i Kråkeby. Gossarnas
konterfej får du på köpet. Den störste heter Edvard efter dig.
Är han inte bra rar? Hälsa din fästmö hjärtligast från mig.
Har hon någon fotografi till öfvers, så behöfver jag väl icke
säga dig huru innerligt det skulle glädja mig att åtminstone
på detta ofullkomliga sätt få skåda dragen af henne, som
skall bereda lifvets högsta lycka åt min käraste vän.»
Det brefvet läste hofrättsrådet Bergelin länge och noga.
Och så såg han på rektorskan i Kråkeby och lille Edvard
Lundmark och Karl. Och så tänkte han på henne, som fått
hans enda, varma kärlek, men som han försakat, för det
»tidiga giftermål med fattiga, obskura flickor ju alltid hindra
en mans karriär», som gamle presidenten K. så riktigt
anmärkt. Och på henne, som han nu lofvat sin tro utan
kärlek, blott för det hon, en rik och högbördig mans något
passerade dotter, än ytterligare skulle jämna vägen för
honom då han ville högre och högre, tänkte han också.
Men för ett ögonblick kändes det Edvard Bergelin som
om han kommit alldeles högt nog nu, som om det redan
började blåsa kallt på höjderna.
Han steg upp och tog ett gammalt album från etagèren,
bläddrade några blad däri och stannade vid student-rektorns
käcka, nu litet robusta bild:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
