Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Gamlafrun och Ungafrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fina, hvita händer växte ut och blefvo breda på väfstolsladet,
och när löjtnanten var på »mötet» syntes fru Karin på åkern
i ur och skur.
Så plockades de bort ett efter annat, de aflånga
papperen, som skulle ha först af sädesbingarna hvarje höst. Så
lyftades de af litet om sänder, de tyngande inteckningarna
från Björkhults gamla brutna tegeltak. Och när gamle kapten
dog, var fädernegården skuldfri, och där fanns ett litet
hopsparadt kapital dessutom, och löjtnant Otto hade fått en bra
mycket dyrare uppfostran än gamle pappa.
Otto var fru Karins endaste. Om där kommit flere, skulle
de varit i vägen, tagit för mycken tid, fördröjt den sista
inteckningens igenlösande. Men en behöfde hon att taga emot
sitt rika, varma hjärtas kärlek, att gråta ut hos i sorgen efter
pappa, att sträfva och lefva för när hennes make ryckts bort.
I det yttre gick lifvet på Björkhult som förut. Pappas
rum nere till vänster i förstugan målades och tapetserades
om, skinnsoffan fick lämna plats för en modern divan, och
gamla pulpeten för ett skrifbord i valnöt, rättaren kom in
och tog order af löjtnanten, som förut af kaptenen, och när
Otto var på mötena, stod fru Karin emellanåt i regnkappa
och bottiner på trädorna, som hon gjort i trettio år.
Men det var en tanke, som plågade henne och som kom
igen allt oftare, och helst när det varit någon fest i
grannskapet eller Otto varit inne på stadshusbalerna i Kråkebo
eller där varit ungdom på Björkhult. Och när den tanken
kom, gled där ett tungt, mörkt moln öfver fru Karins panna,
och läppen blef hård och fast och de gamla ögonen foro med
lidelsefull kärlek öfver hvarje stol i den djupa salen, öfver
verandan och fälten vid allén.
Så kom det, som hon darrat för, det enda i världen, som
kommit den starka, stolta fru Karin att bäfva. Otto tog henne
på sitt knä inne i förmaket, öfverhöljde hennes gamla, kära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
