- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Tredje delen. Från herrgårdar och färdvägar /
1091

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Gamlafrun och Ungafrun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


De sutto vid kaffet på verandan efter middagen. Otto
drog mamma intill sig, blickade trohjärtadt in i det kära
ansiktet och sade:

En sak faller väl alldeles af sig själf, mamma?

— Hvilken då, min käre gosse?

— Jo, att du blir kvar här och att allt blir som förut,
utom det att du också får en liten dotter i huset.

Fröken Emilie rodnade hastigt och kände att hon borde
yttra något. Stammande började hon:

— Ja, kära tant, jag ... jag hoppas också ...

Fru Karin rätade på sig:

— Tack, älskade barn, men det blir aldrlg bra med
»gamlafru» och »ungafru» i huset, åtminstone om de icke
verkligen äro mor och dotter. Antingen skulle Emilie i allt
handla alldeles fritt och själfständigt efter egna tycken, och
då vet ju ingen — ja, blif nu inte stött, barn — hvad gamla
mamma ibland kunde tycka; eller också skulle du alltför
mycket rätta dig efter mig; och en liten viljelös, osjälfständig
hustru vill jag inte att min Otto skall ha. Mina pengar få
dock alltid stå kvar i gården. Du skall ju ändå en gång ha
dem, Otto.

Det där lät ju så förståndlgt och öfvertygande, men fru
Karins stämma darrade och Otto blef blek:

— Men mamma, det tänkte jag aldrig ...

— Ack, söta tant ... läspade också fröken Emilie, men
hennes ögon tindrade af glädje.

När de förlofvade blefvo ensamma, var Otto litet misslynt.

— Du var just inte envis på mamma ...

— O, min Gud, så du ser på mig! Skulle jag kanske
tiggt och bedt din mor att stanna kvar och vara min
husbonde hela lifvet? O, nu ser jag det, Otto! Du älskar henne
mer än mig! O, hvad jag är olycklig ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:20:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifsbild/3/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free