Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Som eget barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så domnade tankarna bort, men så spratt han
plötsligt till. Dåre! Huru länge skulle väl detta räcka? Snart
skulle en främmande hand gripa gullebarnet hans, besudla
det med sin heta andedräkt, förvirra det med sin
omfamning, föra det långt, långt bort, dit där det sällan mera
skulle tänka på honom ...
Åter hejdade han sin skenande tanke och log ett
sardoniskt löje. Hvem här i Nålköping skulle väl mäkta fängsla
hans Marie, så andligt hög, så finkänslig och nobel, så
öfverlägsen de andra unga flickorna där? Han kände sin
svaghet, men ock sin styrka; den, som växt upp vid Ludvig
Franks sida och format sina begrepp om mannen efter
honom, den borde vara osårbar här.
Men hvad berättigade honom att i obarmhärtig egoism
kvarhålla henne här? Var det icke hans plikt att låta henne
se världen, att utsätta henne för faran af att någonstädes
möta en man, som kunde kalla till lif den elektriska gnistan
i hennes bröst?
Och de sågo stora stycken af världen och de mötte
många män, och han förde henne oskadd åter, och där gingo
fyra år och han njöt och led och han mumlade för sig själf
hvarje afton: »Det återstår mig intet annat än göra det bästa
möjliga af det närvarande. Gullebarnet mitt! Haf miskund
med mig ännu något litet.»
Örtagårdsmästaren smekte ibland sitt sjuka hjärta med
hoppet om att han skulle få dö innan en främmande hand
plockat hans väna ros, och var ängsligt rädd att andas för
nära dess blad.
— Får jag aldrig kyssa dig mer, morbror? hade hon
frågat någon tid efter den dagen då han sett klart uti sitt eget
hjärta och sorgfälligt undvikit hvarje kroppsligt närmande.
— Toka! Visst får du, svarade han och log, men hvarje
gång hon därefter räckte honom sina läppar, mötte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
