Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - En fläck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Madeleine, gladdes och trodde att det var för att han var
den rätte.
Och det såg nästan så ut; de blå ögonen lyste, den mjella
kinden glödde under hans blickar, hon längtade synbarligen
efter hans sällskap och — så fick han korgen han också.
Men Anton Palm var ej van att misslyckas här i lifvet,
och ej heller var han van vid att ställa dylika frågor till
kvinnor, och så tyckte han att Madeleines ögon talat ett annat
språk än hennes mun i det smärtsamma ögonblicket.
Och så dref han henne tum för tum ut dit där en älskande
man alltid förmår tvinga en älskande kvinna, dit där hon
anförtror honom allt, äfven det smärtsammaste.
Och det var det smärtsammaste ...
I början afbruten af tårar, sedan kall, hård, tonlös och
grym, kom bekännelsen fram. Det fanns en fläck i
Madeleines lif, en af dessa, som anses outplånliga för kvinnan.
Sjutton år gammal, ett barn ännu, för ett år sedan utsluppen
ur pensionen, gjorde hon en lång järnvägsresa, ensam, ängslig,
rädd. Då hade han kommit, grannlaga, fin, förbindlig, rädd
att störa, tillbakadragen. Skrämd af ett par andra herrars
närgångna blickar sökte hennes ögon honom såsom en
beskyddare. Och han hjälpte henne tillrätta med utsökt, men
afmätt artighet, och de skildes utan att han gjorde något
försök att ens få veta hennes namn. Då hon fick se honom
på återresan, tyckte hon nästan han var som en gammal
vän; han fick svepa sin plaid om henne och passa upp henne
vid supébordet i det lilla hotellets tarfliga matsal på
nattstationen. Han talade fängslande och muntert, och gäst efter
gäst försvann utan att hon märkte det. Ett litet glas vin
för en lycklig resa? Nej! Ett afskedsglas? Nej, nej, det
ville hon inte! Det passade sig ej! Åh se så! Jovisst! —
Blott ett par gånger förut i sitt enkla, tarfliga hemlif hade
hon sett de susande, brusande, stigande och fallande pärlorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
