Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sådaut vis brukade Ottos arbetsdag gemenligen
förflyta däruppe på tidningsbyrån. Så hade den också gått
denna septemberdag, då han i spårvagnen for hem till
Östermalm. Han kände sig som en utkramad svamp, där han
satt i sitt hörn. Han slöt ögonen, människor kommo och
gingo i vagnen, utan att han urskilde det. I en sådan
dvala satt han, ända till dess en okänd stämma, som
plötsligt hviskade hans namn, kom honom att spritta till. Hvad
var det? Han erfor en plågsam känsla af, att någon
fixerade honom, och på samma gång kände han en stickande
smärta i bröstet. Han blef ängslig utan att veta hvarför,
svettdropparna pressades fram ur porerna. Så lyfte han
skyggt ögonen för att se efter, hvem det var som
betraktade honom, och varseblef midt emot sig tvenne obekanta
herrar, af h vilka den ena synbarligen mätte honom från
topp till tå. Det var en man öfver medellängd,
imponerande genom sin väldiga och axelbreda gestait. Hufvudet
var också det ovanligt stort, äfven i proportion till den
högresta figuren, frånstötande med sina tinningar, som sköto
fram som kulor öfver ögonen, och det massiva underansiktet
med sina grofva käkar. Det fanns intet blidt, ömt eller
leende i detta våldsamma anlete, som bristen på skägg, —
han hade blott en gles mustasch öfver den hoppressade
munnen — förlänade en ökad karaktär af hårdt och dystert
allvar. Men mest pinades Otto af hans ögon — de riktade
sig emot honom med något hemskt och hotfullt i blicken.
Högra handen höll mannen om en spatserkäpp med ett grepp
så fast, som han hållit i ett vapen.
Otto tillslöt åter ögonen för att slippa se sin vis å vis.
Men hans fantasi verkade feberaktigt. Hvem var mannen
där midt emot, som betraktade honom med ett sådant
uttryck af hat, och hvilken roll skulle denne obekanta spela
i hans lif? Så frågade Otto sig själf, ty han erfor den
pinsamma förnimmelsen af, att han än en gång skulle
stöta samman med denne främling... Det kunde vara en
snöig decembernatt, då Otto vandrade ensam öfver en skum
och folktom gata. Steg skulle närma sig bakom honom,
nalkas och nalkas. Förgäfves ilade han, sprang; just där
gatan var mest mörk och öde, blef han upphunnen af den
högreste främlingen, som höll om sin käpp som om ett
vapen... Eller det kunde vara i en svart trappa. Han
trefvade sig fram, steg för steg för att just i vinkeln vid
trappafsatsen komma ansikte mot ansikte med mannen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
