Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— man skulle sålunda kåsera om allvarliga saker — filosofi,
sociologi och estetik, men lätt och spirituellt. Detta föll
sig en smula svårt, men som intelligensen gemenligen
de-penserades med förstånd och utan något slöseri, som kunde
vara lättsinnigt, behöfde ingen deltagare absolut råka under
isen. Samtalet flöt lugnt och öfvertänkt med obligata
roligheter och obligata citat, ända till dess en själfkänsla
plötsligt stötte mot en annan, och Trissotin och Yadius begynte
sin i litterära cirklar aldrig riktigt afslutade ordväxling . . .
Men denna ljusa aprilkväll kände Otto sig uppspelt till mods.
Efter att en stund hafva presterat sig som bokkännare och
bildad, fick lian sålunda en längtan att skämta och prata tok,
och han blickade sig ikring efter en medbrottsling. Så fick han
se en ung dam, som satt ensam i en vrå och ej såg lycklig
ut, fastän värdinnan gifvit henne ett album med berömda
män att titta i. Hon såg ut som en familjeflicka utan
hemliga synder med bläck och penna, eller om hon verkligen
hade blå strumpor på sig, visade hon dem åtminstone icke
i sällskap. Otto betraktade med välbehag hennes lilla
käcka hufvud och hennes sirliga lilla figur. Hon hade
kortklippt, kastanjebrunt hår, som småkrusigt föll ner öfver
pannan, ett par bruna ögon med sammetsmjuk pupill, munnen
liten och leende, med små otåliga och lekfulla veck.
Gestalten var under medellängd, fyllig men välproportionerad,
med en smeksam gratie öfver alla lemmar. Otto lät genast
presentera sig.
»Vår ryktbare politiske skriftställare, herr Imhoff, fröken
Annie Hörlin!»
Otto gjorde en grimas vid ordet »ryktbar» — det blef
man i en handvändning i doktorinnan X:s salong — och
satte sig så resolut på puffen bredvid sin nya bekantskap.
Det växlades först ett par likgiltiga repliker. Så frågade
Otto plötsligen:
»Ni skrifver sålunda ingenting?»
»Hvad menar ni?»
Annie betraktade honom ett ögonblick med ett
konst-ladt allvar öfver sina sammetsbruna ögon.
»Författar menar jag . . . Jag skulle i så fall känna
mig djupt olycklig öfver att icke känna till det.»
»Det behöfver ni verkligen inte . . . Jag författar aldrig
annat än i mina kontorsböcker.»
Hon afgaf denna förklaring med ett så allvarligt
eftertryck, att det lät dem båda falla i skratt, ett långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
