Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättsinne och stelnade icke heller till agg. Nej, hvarje
känslogång och hvarje infall gömdes, synades, ompräglades med
kärlekens stämpel och spanns in i den fina och dock
evig-hetsstarka tråd, som förenade två människoöden. Men
denna känslans mottaglighet sög icke bort kraften från Ottos
handling och beslut. Tvärt om, den fyllde arbetshågen,
som vinden fyller ett segel. Otto kände sitt uppsåt växa
sig starkt, nu sedan han fått någon att ödmjuka sig för,
någon att bikta för hela vidden af sin svaghet.
Men hur hade han till dato kunnat lefva ensam? Hur
existerade alla de andra, som färdades som ensamma
passagerare genom lifvet? Otto undrade däröfver hvar gång
han själf blott för en dag var skild från Annie. Och dock
var hans korta och tillfälliga ensamhet ju blott ett
oskyldigt puts, hvilket spelades hans lycka, en skilsmässa på
narri, hvars lilla smärta, äfven den, var ljuf att njuta.
Men alla de andra, som voro ensamma på allvar, som icke
ägde två öppna armar, som väntade, icke en tanke, som
följde alla deras vägar och stigar, hur kunde de lefva? Det
var icke lätt att förstå, när man var två lyckliga, hvilkas
själar alltjämt, som vattnet i ett par kommunicerande rör,
stodo i ett och samma plan, hvilkas tankar slingrat sig
samman oskiljaktigt som initialerna i ett monogram.
Kanske kände Otto och Annie också så mycket djupare
sällheten och mystiken af detta ständiga hand i hand, som
de lefde alldeles ensamma i den stora staden, öfverlämnade
åt sig själfva. De hade hvarken familj eller hem, som
värnade om deras dagar och lade beslag på deras tid; Ottos
föräldrar bodde uppe i bergslagen och Annies voro döda.
De voro två vilda, ensamma fåglar, som funnit hvarandra
och nu kunde flyga samman, hvart de ville. När Otto var
fri från sin tidningsbyrå och Annie från försäkringsbolaget,
där hon var anställd, låg hela det glada Stockholm med
dess gator, torg och glittrande vatten för dem, en solbelyst
och vidsträckt tummelplats för deras kärlek. De hade alla
de många gatorna att gå arm i arm på, de tysta bakgatorna,
där man kan gå och hviska förtroligt i hvarandras öron
som i aflägsna parkalléer, och de stora stråkvägarna, där
alla de kalla och likgiltiga ögonkast, man möter, fylla ens
bröst med en tacksammare ömhet än vanligt. De hade
restauranterna med sina muntra måltidstimmar med skratt
och glamm öfver bordet. Kyparen titulerade Annie »fru»,
och när de skålade, logo de länge och ljust emot hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
